Döden som omöjlighet

Döden. Så obegriplig. Så totalt omöjlig att ta till sig och förstå och begripa och liksom tro på.

Jag har inbillat mig att det här med att folk hittat på berättelser om vad som händer efter döden, sånt där som att komma till himlen och andra varianter, i grunden varit frågan om att söka tröst. Att det känts för hemskt att döden är slutet och att man liksom velat hitta sätt att trösta sig.

Men nu undrar jag om det inte lika gärna handlar om dödesns obegriplighet. För det går ju liksom inte att ta in att du inte finns längre.

Djupare sett är det otänkbart att det som en gång existerat med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett intet.

För jag går omkring här hemma och väntar mig nästan att du ska dyka upp. Vill vända mig till dig och fråga om något. Vill skicka dig att hämta ditten eller göra datten. Och det går inte att fatta att du inte längre finns och aldrig mer kommer att finnas. Det går inte. Det är bortom mitt förstånd.

Och då måste man ju skapa alternativa världar. Tänka sig att du sitter någon annanstans, fullt levande, och gör och är som vanligt. Om du inte är här och inte kan sluta existera så måste du ju vara någon annanstans.