Korvskräcken

I min väska ligger fortfarande pappret jag fick på palliativa, när jag för läkaren vädrade min oro för att barnen ska ha ärvt en rejält förhöjd cancerrisk av sin far. Jag pratade med henne om oron och osäkerheten kring hur jag ska hantera denna oro, hantera viljan att minimera risken för cancer hos barnen genom att se till att de äter rätt och lever rätt, och samtidigt inte skrämma upp dem och sätta myror i huvudet på dem. Låta dem leva som vanligt och inte vara rädda men ändå leva så förståndigt så att jag slipper anklaga mig själv om någon av dem en dag får cancer. En omöjlig balansgång. Och kan man hålla koll på något vis? Så att man upptäcker en eventuell cancer i tillräckligt god tid för att kunna göra något. Men utan att för den skull gå och oroa sig.

Som sagt var: en omöjlig ekvation.

Och läkaren gav mig en lapp med kontaktuppgifter till de som sysslar med att titta på ärftlighet i Lund – tror jag det var. Som sagt var, lappen ligger kvar i min väska sedan jag kom hem från sjukhuset den där natten. Jag har ännu ingen aning om vad jag ska göra. Jag tänker att lite till kan jag få vänta med att oroa mig för framtiden, än så länge kan jag få nöja mig med att plågas av nuet. Fast det blir knappast lättare av att jag väntar?

Men oron finns där. Tolvåringen älskar ölkorv och salamimackor. Sjuåringen har just lärt sig att grilla korv (under vuxet överinseende). Och i affären köpte jag falukorv med kort datum och la i frysen. Borde jag alls låta dem? Borde jag hålla igen på korven till ett minimum, ifall de nu har en ökad benägenhet att få tarmcancer redan som det är? Och hur begränsar jag korvmängden utan att prata med dem om varför?