Och jag plockar ihop dina mediciner, som legat spridda över hela hallbyrån (mer eller mindre). Plockar upp den tomma asken för antibiotikakuren du fick i mars. Den fick dig att känna dig mycket bättre, tyckte du. – Men var provvärdena som gjorde att man satte in den i själva verket ett tecken på att tumörerna hade tagit fart redan då? För det måste de ju ha gjort. Tänk om man redan då hade bytt till annat cellgift – hade saker slutat annorlunda då, hade du varit kvar ett tag till?
Eller om de hade tagit några prover då när du fick så ont i magen sista veckan? Hade man kunnat upptäcka att det var något dåligt på G? Hade man kunnat förhindra att tarmen sprack?
Jag vet. Det fanns bara ett möjligt slut på det här i vilket fall. Jag vet det. Det tjänar inget till att spekulera. Saker gick inte din väg det sista. Och det finns inga svar. Mer än att förmodligen så finns det inget skäl att tro att något blivit missat eller något borde gjorts annorlunda. Det är bara så min hjärna funkar: den måste leta efter allt som skulle kunna ha varit annorlunda.
One response to “Medicinplockstankar”