Oavsett vad jag hade gjort under det sista året, eller sista månaderna, eller sista veckorna eller dagarna, så hade jag nu i efterhand ifrågasatt och tyckt att jag prioriterade fel. Att jag borde gjort annorlunda. Andra saker. Andra val. Eller?
Oavsett hur man väljer och prioriterar så går det ju inte att klämma ut ens det viktigaste, det värdefullaste, det centralaste av det man skulle vilja hinna på 40 år till på så kort tid. Speciellt när man inte alls vet hur kort den där återstående tiden är.
Ändå sitter jag här och vänder och vrider på det. Funderar över vad jag borde gjort annorlunda. På allt jag inte gjort rätt, inte prioriterat rätt, inte tänkt rätt, inte valt rätt. På allt som på något litet sätt kan vara mitt fel. På allt jag kanske kunde gjort annorlunda för att suga ut en liten gnutta till att det liv, den tid, vi hade gemensamt. Den tid och det liv som blev alldeles för kort.
För det är det jag är upplärd med. Att det är upp till mig att ta ansvar. Göra mitt bästa. Inte förlita mig på andra utan agera själv. Och att jag alltid kunde gjort lite till och lite bättre.
Han skulle ha sagt till mig att jag gjorde det jag kunde och mer därtill. Han skulle ha sagt att jag duger. Att jag dög hela tiden och fortfarande gör det. Men han är inte här och kan säga det till mig. Och det är liksom bara han som nånsin lyckats få mig att tro på det.
5 responses to “Hur man än prioriterar så prioriterar man fel”