Det är så märkligt, de ”problem” som uppstår i nuläget är så tudelade.
Ena hälften beror på att vi vuxit ihop, var en enhet, och det liksom är som är själva min blodförsörjning inte fungerar utan dig, min andning inte funkar utan dina andetag, mina tankar får kortslutning och min själ dukar under.
Och den andra hälften består på våra olikheter: på de bitar du kunde och jag aldrig intresserade mig för. Teknik och konton och därtill kopplade grejer. Och jag är arg på dig för att du inte såg till att jag fick koll på det jag behövde, och jag är arg på mig själv för att jag inte såg till att lära mig och ta reda på.
Och jag trasslar med att försöka få koll och reda ut – vilka saker har vi, hur kommer man in på dem, hur sköts betalningarna? Det är PayPal och Spotify och en massa annat…
Jag försöker. Och känner mig som en teknikidiot. Känner att det här liksom inte är det optimala tillfället att ta en massa läskiga kliv.
Och så är jag arg. Sa jag det? För det här var ju sånt som malde runt i mitt huvud redan när du fick diagnosen.