För du var en jävla optimist och mästare på positivt tänkande. Inte på det där dikterade sättet, utifrån idén att man ska göra det. Det var aldrig en inställning du bestämde dig för, något du aktivt valde och gjorde. Du bara var sådan av födsel och ohejdad vana.
Och vad gäller den här jävla sjukdomen så var du positiv och optimist in i det sista. Även om du visste att slutet var oundvikligt så ville du inte riktigt acceptera det fullt ut förrän näst sista dagen.
Mer optimism och positivism i sammanhanget kan liksom omöjligt åstadkommas. Lik förbannat dog du. Förstås. För positivt tänkande botar ingen cancer. Vilket du ju visste lika väl som jag. Positivt tänkande gör inte ens att man tar sig över medianöverlevnadstiden.
Pingback: Floskler om att det är du som väljer | Sanne skriver