Gnäll

Mamma säger att det är så fint när jag skriver till dig och att jag ska fortsätta med det. Hallå, jag skiter i om det är fint! Jag skriver inget för att det ska vara fint. Inte ens till dig.

Möjligen är det jag skriver ”fint” för att jag vet att du inte läser det. Det är bara andra som läser det. Och nog censurerar jag en del.

Just nu saknar jag oändligt mycket att ha dig här och kunna gå undan med dig och lägga mig på sängen och klaga över Folk (TM).

Det är förstås fint och bra att ha folk här, som tar hand om mig och ser till att jag får mat i mig och så. Dina föräldrar och mina föräldrar. Fast samtidigt retar de gallfeber på mig stundtals. Alla pratar om varandra. Lyssnar inte på vad de andra säger. Man måste säga saker så många gånger. Och jag har inte lust att prata alls just nu. Och så antar de att jag kan läsa deras tankar, att jag kan begripa vad de menar när de säger halva meningar. Det är bara med dig jag kan gissa med så lite info!

Och de gör saker på sina sätt utan att fråga. (Det är väl inte så konstigt, jag är inte särskilt talför just nu.) Och en Sanne som mår bra kan säga ifrån om hur saker ska vara. Men en Sanne som mår dåligt krymper undan till ett inget och klarar inte av att säga ifrån utan att det blir en katastrofgrej av det. Och jag orkar inte göra katastrofgrejer av att min tekopp blir undanplockad direkt efter kvälsmat. Jag orkar inte riktigt med att vara mig själv i nuläget. Och nu måste jag liksom på något vis vara både du och jag på samma gång. Det klarar jag inte. (Och läser de det här nu så kommer de att säga att det behöver jag ju inte alls, jag behöver bara vara mig själv och inte alls täcka upp för dig. För de fattar ändå inte vad jag menar.)

Och jag orkar definitivt inte med att sitta och småprata om tusen småsaker. Det bara går inte just nu. Och du skulle behövas här mitt i diskussionerna för att balansera upp och reda ut.

Fan att du ska vara död!
Fan att det ska vara så plågsamt varenda gång det går upp för mig, igen och igen och igen.

Hallå, älskling! Jag behöver dig nu! Jag är liten och ynklig och trasig. Och du lovade att alltid finnas här.

Vad ska jag göra nu? Vad ska jag göra utan du?