Vill ingenting.
Har ingen lust. Ingen strävan. Ingen längtan. Ingen drivkraft.
Depression kallas det, va?
Bara längtan efter att vilja, orka, leva igen. Längtan att hitta tillbaka till det där som gör att det känns kul och meningsfullt och bra att finnas.
Utan dig.
Jag måste klara det utan dig.
Jag måste vilja det utan dig.
För jag måste överbevisa dig. Du får inte ha rätt i att det är värre för oss som blir kvar. Jag går inte med på det.
2 kommentarer
Tror inte det kallas depression i ditt läge, utan bara SORG. Och det kan vara nog så jobbigt. Och det måste få ta tid, tid man idagens samhälle inte har. Lite som du sa i ett annat inlägg att när man går klädd i svart och markerar att man har sorg så förhåller sig omvärlden annorlunda. Och man har ”’läst på”, och ”lärt sig” att ett sorgeår ser ut såhär eller såhär. Och efter ett år är man ”normal” igen, för då har man gått igenom FÖRSTA ÅRET, tex med alla högtider utan sin anhörige. Men det finns ju för farao ingen manual för sorg. Du måste få sörja på ditt sätt. Än så länge är det ingen risk för varaktiga biverkningar, så sörj på. Jag hoppas och tror att du hittar viljan så småningom.
Författare
Ja, självklart är det sorg. Men väldigt mycket av det kan nog ändå klassas som depression. Depressionen blir en del av sorgen, liksom.