Det är märkligt. För precis i början, precis efter att du hade dött, så kändes det ändå som att du hade hunnit med så mycket, levt så mycket, utnyttjat ditt liv väl, och som att vi hade haft det förhållandevis bra typ ända in i kaklet. Att både du och jag hade prioriterat ganska bra rätt igenom hela alltet.
Och nu, med ett par veckors distans, så känns det precis tvärtom. Nu kan jag liksom bara fokusera på det jag förlorat, det vi inte hann, det vi inte gjorde. Alla samtal vi aldrig hann ha – om musik och annat. Allt vi aldrig hann göra. Allt jag, du, vi, prioriterat fel.
Så väldigt märkligt.
Består skillnaden i att du inte är här, att stödkänslan från dig hunnit blekna bort?
Eller har jag hunnit börja glömma – redan? Och varför är det då det bra, det som lyfter mig, som försvinner?
Jag skulle ju behöva fortsätta rida på den där vågen, vågen av tacksamhet över att ha haft dig i mitt liv så länge, vågen av glädje över vilken fantastisk människa du var och att du fick ut så mycket även av det sista året. Istället för att sjunka ner i det här träsket av saknad och längtan över det som aldrig blev och det som aldrig kommer att bli.
Det var nog någon gång under din sista levnadsvecka som du sa att du och din mamma hade pratat om mig. Att din mamma hade sagt att jag verkade må så mycket bättre nuförtiden (än förr om åren). Och du hade hållt med. Och det gjorde jag också. Jag är ju själv så förbluffad över hur bra jag klarat mig igenom det här senaste året. Trots allt.
Men nu…?