Barn

”Det var ju tur att ni fick oss så tidigt, så du har oss nu.”

Ungefär så har sjuåringen sagt vid ett par tillfällen efter att älsklingen dött. Eller om en av gångerna var redan när han låg på dödsbädden.

Och ja, det kan man väl kanske tänka. Det är ju tur att jag har dem. Absolut.

Och egentligen var min egen dödsångest en del i att vi kom igång med barnalstrandet när vi gjorde det. Även om jag väl inte skulle kalla det väldigt tidigt – jag var tjugoåtta och ett halvt år när tolvåringen föddes.

Min dödsångest. Ångest och oro över att jag skulle dö. Inte älsklingen.

Och i efterhand har jag ju egentligen många gånger önskat att vi hade väntat lite längre med att skaffa barn. Att vi hade fått mer tid med varandra, att göra saker – om så bara renovera huset – utan att hela tiden behöva ta hänsyn till barnen på olika sätt.

Men barnen är ganska stora nu. De kommer att ha upplevt pappa och minnas pappa. Och jag behöver inte hantera både sorgen och småbarn samtidigt. Det är ju i alla fall bra det.