Försök att putsa

Går ut för att försöka putsa lite på den där jävla murstocken i uthuset. Inte för att jag har lust – jag har inte lust med något – men för att jag vet att jag måste försöka göra saker och för att motviljan inte är större än att jag kan försöka ta mig igenom den. (Efter många timmars försök, ska sägas.)

Medan jag står och sprejar det nakna teglet som ska putsas (för att fukta, så det ska fästa bättre), så börjar tårarna rulla. Först håller jag emot, för det är så opraktiskt med tårar när man snart ska blanda bruk. Men så släpper jag fram dem.

”Du gjorde så gott du kunde”, skulle du ha sagt. ”Du gjorde de bästa val du kunde göra, givet situationen. Och du gjorde det bra. Jättebra.”

Och så skulle du ha kramat mig, länge länge, med de där armarna som var så märkligt starka ända in i slutet, även när benen knappt bar dig, och så skulle vi ha gått och lagt oss på sängen och jag skulle lutat huvudet mot din axel, och vi skulle hållit om varandra och småpratat.

Och du var så glad över allt jag åstadkom, även när du inte längre kunde vara med och göra sakerna. ”Så fint du gör!” sa du. Och menade det. Hela tiden och varenda gång. Och jag som hade så svårt att tro på snälla saker som sas om mig, men jag lärde mig med tiden. För du menade det alltid.

Du skulle tycka det såg fint ut, det jag putsat idag också. Även om det ser sämre ut än det brukar.

”Du har för höga krav på dig själv”, skulle du ha sagt. ”Ha inte det!”