Älskling, jag vill inte vara sån här!
Jag vet ju att det det andra jag, det riktiga jag, finns kvar där under nånstans. Jag ser det, jag ser vad jag vill göra, jag ser hur jag vill vara. Jag kan bara inte få tag i det. Jag har inte ork att vara jag genom allt det här tunga ovanpå.
Vi visste ju. Vi visste ju att det var så här det skulle sluta, att det bara fanns döden i slutändan, alldeles oavsett de människor som envisades med att komma om kommentarer om att ”nu vänder det snart!” och ”Du är stark och positiv, du kommer att vinna över cancern”. Vi visste, för det var det klara och tydliga budskapet från läkaren redan från början (och från oss vidare till alla andra, även om en del inte ville höra).
Jag har vetat i snart ett år. Jag och vi har haft tid på oss att förbereda oss, att ställa in oss mentalt på att det här kommer. Även om det länge verkade som att det skulle kunna bli betydligt längre tid, så var det egentligen långt mycket mer än jag vågade hoppas på i början.
Ändå blir det så här. Ändå rasar jag ner i ett depressionshelvete med morgnar när jag mår illa och skulle vilja kräkas och dagar när jag i bästa fall känner mig tom och orkeslös.
Jag vill inte vara sådan här! Jag vill vara stark och handlingskraftig. Jag vill fortsätta leva vårt liv, även om inte du är här. Jag vill göra mitt bästa av situationen. Jag vill visa att livet är värt att leva.
Istället fastnar jag i någon märklig sorts nyförälskelse av dig, nu när du är helt onåbar. Så jävla idiotiskt. Jag behöver orka vara vuxen nu. För nu, mer än nånsin, finns ingen annan som kan vara den vuxna. Du har ju dragit din kos, coh jag måste reda det här på egen hand.