Och barnen då?

Nej, jag skriver inte mycket om barnen här.

Barnen är stora, och barnen är sina egna, och jag har inte rätt att skriva alltför mycket om dem. Inte på det sättet jag gör med min egen sorg. Jag har inte rätt att lämna ut deras känslor på det sättet, det är ett val var och en måste få göra själv.

De spelar mycket för tillfället. Mycket minecraft och en del annat. Mer än de normalt sett borde. Och de är båda väldigt medvetna om att de gör det som någon sorts verklighetsflykt. För att göra något som får dem att tänka på annat än det jobbiga. För att vara glada och känna att saker är lite som vanligt.

De kunde helt klart göra sämre saker med sin sorg och smärta. Jag låter dem hållas. Försöker få dem att göra läxor och tvätta håret och hjälpa till att vattna och plocka ur diskmaskinen. Men ganska låga krav. Och samtidigt nästan större krav än jag har på mig själv.

De pratar lite mellan varven. Inte mycket. Men var och en hanterar sorg på sitt eget sätt. Jag finns här för dem. De finns här för mig.

De är i skolan på dagarna. Jag är hemma sjukskriven. Jag hämtar oftast direkt efter skolan, så de slipper vara på fritids. Och tidigare också om det behövs, om det faktiskt inte går att vara kvar hela dagen.

Och skolan förstår. Skolan ställer lagom krav. Skolan inser också att det just nu är fullt tillräckligt att orka vara och att man inte kan prestera på samma nivå som vanligt.