Och så lyckas jag slappna av, finnas i nuet, känna mig glad, känna att livet kan vidare. Bara vara och känna att det ordnar sig och det inte är hela världen att han dog. Eller nåt sånt. Något ganska ordlöst men helt okej.
Och då får jag genast dåligt samvete för den där känslan.
”Skärp dig”, skulle han säga. ”Släpp det.”
9 responses to “Samvetet även för glädjen i korta ögonblick”