Jag tror du skulle vara stolt?

Jag tror ändå du skulle vara stolt över mig nu. Över hur jag hanterar hela det här. Att jag på något vis ändå tar hand om mig själv, vad nu det betyder, så gott det går.

Att jag inte kräver av mig själv att vara för duktig. Att jag faktiskt är sjukskriven. Att jag låter det ta tid. Att jag prioriterar mig själv och barnen och hur vi mår. Att jag hämtar hem barn från skolan när det inte funkar att vara där på grund av det som försiggår inombords.

Att jag låter känslorna huvudsakligen fara runt som de gör när de gör det. Och låter mig vara känslomässigt domnad när jag är det. Och tillåter livsandarna inom mig glädjas åt humlesurr och uppkommande plantor i trädgårdslandet och klarbärskart på det nya trädet. Och samtidigt – ja, samtidigt! – låta tårarna börja rinna när de plötsligt behöver det.

Att jag trots allt tar itu med en massa pappersarbete, men i lagom doser utifrån vad jag orkar. Att jag åtminstone i små stunder lyckas tänka framåt, påbörja nytt, inte bara fastna i det som varit – och inte skämmas alltför mycket över att det innebär att jag släpper taget om dig.

Och att jag, i alla fall ibland, klarar av att be om hjälp och till och med formulera vad det är jag behöver hjälp med. Det där är svårt, det vet du. Och klarar av att ta emot hjälp, utan att ursäkta mig, utan bara vara glad åt att hjälpen finns där.

Att jag tillåter mig att vara jag. Att jag hittar åtminstone korta ögonblick av engagemang för sånt där jag brukat bry mig om. Att jag försöker se det där som fortfarande finns inom mig, och försöka tro på att det ska klara av att finnas kvar och fortleva även utan dig.

Jag tror du skulle vara stolt. Eller vad man nu ska kalla det. Stolt över allt det här och en massa annat stort och smått. Jag tror du skulle tycka att jag klarar det så bra som det är möjligt.

”Klart du gör, du är ju bäst!” tror jag du skulle säga.

Mn det får jag ju aldrig veta, eller hur? Du kan aldrig svara på det. Och du kan aldrig ens ge mig en kram och säga att det kvittar hur uselt jag klarar det, för du tycker om mig alldeles oavsett och att det i ärlighetens namn kan kvitta om jag klarar det bra eller dåligt.