Hej min älskade!
Idag är det tungt och jobbigt och besvärligt.
Ibland när saker och ting blir jobbiga och besvärliga behöver man få gnälla. Bli hörd. Och kanske inte mer än så, liksom. Inte få en djupgående analys. Bara få liksom skrika – ungefär som när man slått sig.
Men nu är det stundtals nästan som när jag var nybliven förälder. Råden haglar. Spretar åt olika håll och kanter. Fast väldigt många av dem går ut på vikten av att Prata med någon (TM).
Ja, det finns erbjudande om att prata från en oherrans massa håll. Det vet du också – det var de redan när du levde. Både för dig och mig och barnen. Och erbjudandena är inte färre nu, om man så säger.
Och ja, att prata med någon kan absolut vara bra. Men det är inte en Vadheterdet? tja, ingen mirakelkur eller universallösning, att bara man Pratar med någon (TM) så blir allting bra. Det kan minst lika ofta – oftare, enligt min erfarenhet – vara mer eller mindre bortkastat och ganska frustrerande. Därmed inte sagt att det behöver vara dåligt. Men att rusa åstad för att Prata med någon (TM) som lösning på alltsammans… nä.
Ja, man behöver en kanal. Jag skriver. Jag skriver förbannade jävla mängder. Jag får ur mig hemskt mycket den här vägen. Ja, jag inser också att det inte är lösningen på allt. Självklart inte. Men det är lösningen på en del. Och att då ordinera standardkur 1A, samma som till alla andra, det hjälper inte mitt huvud alls.
Jag ska prata med någon – när jag ser behov och ser en chans att prata med någon som är rätt, eller när det är rätt för mig. Och i övrigt avvaktar jag. Det är inte nu, i alla fall.
Och ja, det bär mig faktiskt emot att behöva börja om från början med någon. Och så blir det ju. Jag tvivlar på att någon samtalskontakt skulle palla läsa in sig på dryga 3000 inlägg eller ens det jag skrivit det senaste året.
Ja, jag är glad att folk bryr sig och försöker hjälpa. Jag är oerhört tacksam för en oherrans massa olika sorters stöd, av praktisk och tröstande karaktär.
Men det jag behöver mest av allt i det här läget är att fortsätta lita på mig själv. Lita på att jag tänker rätt. Lita på det jag lärt mig om mig själv genom en mängd stundtals tuffa år och situationer. Lita på det jag vet om mina barn. Fortsätta tro på mig själv. Lita på att det blir bra i slutändan, även om det kanske blir en liten omväg nånstans och även om jag är rädd ibland, typ.
Det är bland det som är allra allra svårast med att inte ha dig här. Att jag måste klara av att lita på mig själv utan att du stöttar mig i det. Hela tiden, inte bara de perioder du mår sämre, utan hela tiden. Trots omgivningens råd och synpunkter. Jag måste ändå klara av att fortsätta vara jag, gå min väg, göra saker på mitt sätt – och själv avgöra vad jag ska ta hjälp med.
Ibland känner jag mig förbannat ensam.
Och nu är mitt huvud ett getingbo av tvivel och röra av folks åsikter. Jag som behöver behålla känslan av att jag kan, av att det reder sig.
För övrigt så går det för bövelen inte ihop det här: folk säger att vi ska ha låga krav, att vi ska ta det lugnt, att det får vara lite si och så med det allra mesta, att det är okej – men suckar jag över att något inte funkar känslomässigt, så…
Förresten så var det någon som sa att vi är i en ny situation nu. Och jag tänker att det är egentligen bara delvis sant. För i någon mån har vi varit i den här situationen, på det sluttande planet av din död och ditt försvinnande som förälder, under hela det senaste året. Även om det bättrade på sig ett tag, så har det under hela det här året funnits perioder när du faktiskt inte alls funnits som förälder eller någon att hämta stöd från. Skillnaden nu är att du inte kommer tillbaka den här gången. Och det är förstås ännu mer drastiskt. Men det är ju inte en helt ny situation, bara den totala ytterligheten i det.
Äsch, jag vet inte. Just nu rasar jag lite för att fundamentet av Tro på att Sanne kan rycks undan under fötterna på mig, detta fundament som du varit med och byggt upp, och jag är rädd att jag inte ska klara av att reparera det när inte du finns här och kan hjälpa mig… Och samtidigt behöver jag ju folk omkring mig. Och jag behöver kunna säga att nu är det här besvärligt – utan att de ska dra Prata med någon (TM)-kortet.
Älskling, jag är ledsen och gråter, och du finns inte här och kan hålla om mig och säga att det ordnar sig. Och hela mitt huvud är rörigt. Och det var det inte innan. Inte alls. Så här rörigt vet jag inte när det var sist.
5 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Det är lätt att i all välmening ge råd som utgår från vad man själv tror att man skulle bli hjälpt av.
Jag har inga goda råd att ge, men jag hoppas att du orkar fortsätta tro på dig själv, även om det är en enda röra allting.
<3 Bra skrivet, igen. Jag trodde nog att jag skulle hitta nåt sånt här väluttryckt och balanserat här när jag sett dagens facebook.
Du vet, och kommer att veta, vad som ska göras och när, Sanne. Det vet jag. Långkram!
(Och nej, helt riktigt, det går inte ihop. Och jag tror att mycket av den där Prata Med Någon(TM) är ett mantra som man håller upp för sig själv som allfunkande lösning i ett scenario som man är skräckslagen inför, för att man MÅSTE tro att det är allfunkande. Och att man också är skräckslagen inför att inte ha nån lösning att erbjuda.)
Författare
Så bra att du tycker det blev väluttryckt och balanserat. Trots att jag var fruktansvärt ledsen och grät.
För det är också väldigt svårt att skriva balanserat och ändå få sagt det man vill säga, när man de facto kritiserar de som ju trots allt bara vill vara snälla och hjälpa.
Var på föredrag om sjukhusets katastrofplan (sånt som ska träda i kraft vid stora olyckor etc) för nån månad sedan. Då talades om krisstöd för patienter och anhöriga, och då gjordes liknelsen att att ge alla samtalsstöd var ungefär lika effektivt som att gipsa allas vänsterben oavsett vilken skada de fått i olyckan. Alla hjälps inte av samtalskontakt, olika personer har olika behov även om de varit med om samma sak. Klokt av dig att använda en pysventil som passar DIG!
Författare
<3