Egentligen är det för mycket på en gång. Det borde liksom inte vara tillåtet att både förlora sin älskade och bli ensamstående förälder samtidigt.
Jag pallar inte! Ungarna går bara och sätter sig vid datorerna och spelar HELA TIDEN! Lyckas jag få dem att resa på sig för att göra något annat så gör de bara precis den saken jag säger åt dem och inte ett smack mer, och sedan går de och sätter sig där igen.
Jag behöver hjälp. Jag behöver att vi är fler som hjälps åt – hjälps åt med att göra de saker som behöver göras, och hjälps åt med att ta hand om varandra.
Men jag är själv. Ensam. Och jag har inte ork, mitt i min ledsenhet, att skälla eller säga till på skarpen. Och de samtal jag har med dem verkar inte leda till någon påtaglig förändring.
Jag som knappt har ork att ta mig samman att göra tråksaker. Eller roliga saker. Jag som behöver någon att göra både det tråkiga och det roliga med. Men nu är jag ensam.
Det är liksom inte ens någon som ser det jag faktiskt gör.
7 kommentarer
1 ping
Hoppa till kommentarformuläret
Jag tror att sitta vid datorn vare sig man spelar spel eller glor på youtube kan vara en form av meditation. En del av hjärnan arbetar med något väldigt vardagligt och trivialt, vilket bereder plats för de djupare delarna att få arbeta ostört och bearbeta saker. Jag har jättesvårt för när mina barn sitter vid dator och iPad väldigt länge (alldeles för länge enligt gängse normer). Men i mina ljusare stunder tror jag faktiskt det finns en poäng med det. Den som tar mest skada av det är nog vi vuxna som oroar oss.
Författare
Ja, absolut. Det är därför jag låter dem sitta väldigt mycket vid datorerna, speciellt i nuläget.
Men ur rent praktiskt hänseende skulle jag behöva att de fanns tillgängliga till att göra lite annat också. För att jag behöver hjälpen. Och sällskapet.
Och när de har suttit där för länge så blir de väldigt mycket osams. Då är det som att inte ens datorerna lyckas få dem att hålla distansen till det jobbiga utn allting svämmar över. Och då tror jag det vore bra om de slutade lite innan katastroferna :-)
Jag tycker också det är skitsvårt med barn och skärmar. När vi sätter upp snäva regler kring skärmtid har jag dåligt samvete för att vi inte ger dem en chans att ta eget ansvar. När vi struntar reglerna har jag dåligt samvete för att de missar en massa andra bra och kul saker som gjorde min barndom fantastisk. Vete sjutton hur man ska tänka!
Författare
Vi har egentligen regler, regler som faktiskt funkat hyfsat bra under normala förhållanden.
Men det vi har nu är inte normala förhållanden utan en krissituation, och då har vi satt reglerna ur spel, för jag vet att de behöver få sitta vid datorerna mer nu.
Å andra sidan är de mindre kapabla än vanligt att ta eget ansvar, ta egna initiativ och så vidare. Vilket innebär att det är jag som måste motivera dem i varje steg som är något annat än datorspel och youtube.
Och min kapacitet är ju inte heller vad den borde.
Skulle det vara görbart att införa någonslags bytessystem, att en utförd syssla ger en extra tidsrymd datatid? Och påminnelselarm på det.
Stora kramar! <3
Författare
Det var den första varianten vi testade en gång i tiden, när det fortfarande bara var ett barn som var stort nog att sitta vid datorn. Vi hade en lista på kylskåpet med olika sysslor och så där.
Det landade bara i evinnerliga diskussioner om värdet av olika sysslor och hur mycket man skulle göra för att det skulle räknas och så vidare. Så testad och avfärdad :-)
Hmm, ja det kan ju hända att tjafsiga system inte är det ni behöver just nu.
[…] Apropå det här, så här ser våra skärmtidsregler för barnen ut i vanliga fall: […]