Monthly Archives: maj 2016

Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om vi inte hade haft de förväntningar vi har.

Så här: Vi vet att medellivslängden är nånstans kring åttio år i vårt land. Och de allra flesta lever i alla fall till pensionsåldern. Att leva tills vi är åtminstone en bit över 60 är något vi förväntar oss, i alla fall om vi inte har ett extra farligt jobb eller har en medfödd sjukdom eller nåt annat sådant. Jämfört med de förväntningarna är det väldigt tidigt att dö när man är 43 år.

Men om vi istället hade levt i en tid eller ett land där medellivslängden var 40 år – skulle det känts ”bättre” då? Även om en del personer kanske ändå blev skitgamla, så skulle vi ju liksom inte anta att vi skulle bli det, kanske inte ens våga hoppas på det.

Visst, själva förlusten och saknaden skulle förstås vara lika hemsk ändå. Men känslan av att det är för jävla orättvist, känslan av varför just han, och en massa annat sådant, skulle kanske vara betydligt mindre?

Och en massa tankar på kortlivade insekter av olika slag far genom mitt huvud – men de tankarna är ju egentligen ganska irrelevanta :-)

Alltså, det är förbannat svårt det här. Hela skiten. Sorgen. Saknaden. Allt.

Fortfarande skitsvårt att fatta. Kanske allt svårare att fatta? Och kanske framför allt allt svårare att acceptera.

Någon sa att efter begravningen blir det bättre: fram till begravningen kommer du att förvänta dig att han ska komma in genom dörren när som helst, men begravningen blir en tydlig milstolpe och markering, och sedan kommer det inte att kännas så längre. Fast jag tycker tvärtom att strax efter Döden (TM) så var det lättare att fatta att du inte skulle dyka upp, och nu är det svårare.

Eller, jag vet inte. Det går upp och ner och hit och dit i en väldig sörja. (Varför gå på hal is och ha glatt när man kan gå i lera och sörja?)

Alla sådana här grejer, krisreaktioner och annat, brukar kunna beskrivas i faser, väl? Jag har inte kollat upp hur det är med sorg. Men jag ser inga faser. Jag ser olika dagar och olika delar av dagar som funkar på olika sätt, i en väldig röra. Ibland beroende på saker som händer, men oftast bara på vad mitt huvud har för sig, tror jag. Ja, visst finns det någon sorts faser, men de går inte i en tydlig riktning, de kommer huller om buller.

Man ja, jag är kanske lite mer arg och besviken nu. Jag har svårare att hitta tillbaka till tacksamheten, den där tacksamheten som trots allt uppfyllde mig ganska stor del av sjukdomsåret. Både tacksamheten över alla gånger som saker ordnat sig till det bästa under alla år tidigare och tacksamheten över det här extra året vi fick. Jag är ju egentligen så förbannat tacksam – över att nånsin ha träffat dig, över att du faktiskt ville leva med mig, över alla de åren vi trots allt fick och över allt fint och bra vi gjorde. Men jag har svårt att ändå känna den tacksamheten nu. Ledsenheten över att du aldrig mer kommer att finnas är större. Jag känner mig förbannat självisk som inte bara är nöjd med det jag fick, men jag har svårt att känna annat än det nu. Jag ville mer.

Eller som det står i reklamen för någon av de där fonderna för någon annan sorts sjukdom: ”Jag är inte färdig än.” Nä. Du var inte färdig. Och jag var inte färdig med vårt gemensamma liv.

För här är så tyst.

Eller så är det bara som det känns?

Du är fortfarande min förste och ende pojkvän.

Och du är den enda människa jag sett död.

Jag är lika fruktansvärt trött varje morgon. Trots att jag lägger mig tidigt – ofta mer eller mindre samtidigt som sjuåringen, som vill ha mig bredvid sig – och trots att jag sedan sover större delen av natten.

Fast jag vaknar rätt många gånger. Oftare nu än i början. Men ändå…

Enda saken som får mig att lyckas bita ihop och gå upp på morgonen är att jag vet att när jag lämnat barnen så kan jag lägga mig och sova en stund till.

Jag saknar dig! Jag vill höra din röst, dina kommentarer, vill skratta med dig.

Det är så svårt att fatta att du inte finns längre, och att det blir längre och längre sedan du gjorde det. Det är som att delar av tiden har stannat där och då. För jag hann liksom på något vis inte med i att det var nu det var dags. Det gick från ”inte under 2016” till ”kanske så lite som några månader” till ”NU” på ingen tid alls. Now you’re here and now you’re not. Och i minnet så hoppas liksom de sista dagarna nästan över, så du går från väldigt levande till – borta! Och det går liksom inte riktigt in.

Och så vill jag inte acceptera det heller. För det är förjävla dumt och fel. Du och jag var så rätt och det är så totalt idiotiskt att du inte är kvar.

Jag har dragit upp bäddmadrassen som kanat ner. Jag har tagit hand om min tvätt på badrumsgolvet. Jag har till och med kommit ihåg att gräva kattlådan och köpa ny kattsand! Kan du komma hem nu?