Sydsvenskan skriver om skärmvanor. Igen. Outtömligt ämne det där, uppenbarligen :-) Och rubriken den här gången är ”Familjeexpert: Vuxenvärlden har kapitulerat”.
Det finns förstås oändliga mängder att skriva i ämnet, men det kommer jag inte att göra nu (du får leta bland gamla inlägg), för den här mamman har i viss mån kapitulerat under sin sorg.
Men jag hänger upp mig på den här biten, ett uttalande från ”Familjeexperten”/familjerådgivaren Lena Cronqvist:
Jag tror vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet. Därför är det viktigt att vi fortsätter att samtala med våra barn så att de lär sig att tyda kroppsspråk och att uttrycka sina känslor med ord.
Det jag inte tycker om är hennes sätt att värdera. Hon anser uppenbarligen att det ena sättet att kommunicera är bättre än det andra: talat språk är bättre än skrivet språk.
Ja, talat språk har sina fördelar. Men skrivet språk har också sina fördelar. Och olika personer har sin styrka på olika områden. För en del människor kommer man mycket längre i möjligheten att uttrycka sig om man får göra det skriftligt än om man måste göra det muntligt – för andra är det tvärtom. För alla oss som lyckas bättre att uttrycka vad vi verkligen tänker och tycker och känner om vi får skriva istället för att prata så är det en enorm tillgång med ”skärmutvecklingen”.
För de allra flesta av oss innebär det förstås inte att vi ska sluta prata. Men för en liten grupp, där det talade språket liksom aldrig riktigt fungerat, kan det mycket väl vara så att det skriftliga kan få lov att ta över.
Uteblivet kroppspråk när man skriver kan ersättas av ord och formuleringar, när man faktiskt får utrymme att uttrycka sig klart och tydligt och utan att bli avbruten i sina tankar.
Som sagt var, talat språk har sina fördelar, skrivet språk har sina. Men jag tycker det är synnerligen olämpligt att värdera det ena som bättre – och därmed dessutom lägga ytterligare börda på dem som mår bäst av att skriva och äntligen hittat sitt redskap. Det är tröttsamt att behöva skämmas för det som får en att må bra.
Den sista biten av citatet är dessutom helt obegriplig. Varför i hela fridens namn skulle det talade språket vara bättre på att få våra barn att lära sig att uttrycka sina känslor med ord?
Och förresten, hade det inte varit just på skärmar så hade det säkert inte varit fult. Både brevskrivande och bokförfattande ses nog fortfarande som ”fina” saker?