Monthly Archives: maj 2016

I morse var ångest/ledsenhets/sorgeillamåendet så påtagligt att jag faktiskt kände mig nästan kräkfärdig.

Och det skulle känts skönt att få kräkas.

Om jag slappnar av så finns du där. Allting är som vanligt. Men jag, mitt dumma nöt, måste ju liksom följa tanken varje gång och kolla av om tanken och känslan stämmer. Så jag skickar frågan till förnuftet – och förnuftet talar om att nej, det är du inte, för du är död.

I drömmarna är det stundtals tvärtom. Jag tror inte jag drömmer mycket, i alla fall inte som jag minns. Men jag har en bestämt känsla av att jag flera gånger drömt att du lever, och att vi liksom diskuterat det här konstiga med att folk tror att du är död fast du inte är det.

Drömmar är märkliga saker som hjärnan hittar på i sitt städande och sorterande. Men jag skulle ändå inte ha något emot om de där drömmarna var både konkretare och jag kom ihåg mer av dem.

Jag har ju skrivit mycket under det här gångna året, om än inte så mycket som den här senaste månaden. Det jag har skrivit innan orkar jag inte läsa nu.

Någon dag efter att älsklingen dött kändes det som att jag nog egentligen hade bearbetat väldigt mycket redan. Och sedan tog sorgen fart och helvetet bröt loss inombords, eller hur man ska säga.

På något vis gör det allting väldigt märkligt känslomässigt. För det är som att jag börjat om på nytt, som att jag måste genom allting från början, som att ingen sorgeprocess innan varit, som att alla tankarna känns nya och otänkta från där efter den 2 maj, och jag blir arg på mig själv för att jag inte tänkt och gjort och förberett och det ena med det andra med det tredje under det gångna året… … och seda snubblar jag in i något gammalt inlägg från det gångna året när jag letar efter någon konkret information och konstaterar att just det där har jag tänkt, reflekterat över, oroat mig över, redan för länge sedan.

Alltså: ganska mycket av den här förjäkligheten har jag egentligen befarat, oroat mig för, försökt förbereda mig på.
Och nu upplever jag den istället.

På ett sätt innebär det ju dubbel dos av skiten.
Fast alternativet hade förstås varit att han hade dött knall och fall, utan förberedelsetid. Och om det är jobbigt att gräma sig över att ha utnyttjat tiden dåligt, när jag ändå vet att jag fått chansen och gjort det hyfsat väl, så är det ganska lätt att inse att det inte hade funkat bättre om han bara hade dött rakt av, utan förberedelse.

Ibland tänker jag att jag nog bara ältar. Hur mycket nytt kan det finnas att skriva, liksom? Och jag är uppe i en bra bit över 100 inlägg den här månaden. Det måste helt enkelt vara så att jag bara säger samma saker igen och igen, om än på nya sätt.

Du hade svårt för det där ältandet i början. Du tyckte inte det var meningsfullt att säga samma sak igen och igen och igen. Och så tror jag det gjorde dig frustrerad. För du visste inte riktigt vad du skulle göra med det. Du var liksom på något vis van vid att allt som sades skulle leda vidare till något. Att det skulle vara ett resonemang, där man skulle komma fram till något klokt – en lösning, ett svar, på problemet.

Men du lärde dig. Du lärde dig att ibland så handlade det bara om att jag behövde få berätta hur det kändes, och jag behövde inte att du kom med några svar. För det fanns inte alltid några svar, men ibland behövde frågorna få ställas ändå. Många gånger.

Ja, du lärde mig mycket, men jag lärde nog dig ett och annat ibland också?

Fast det är ju bortkastat nu. Du finns inte längre. Det du lärt dig försvann i samma ögonblick du drog den där sista rosslande sucken i sjukhussängen den där sena kvällen.

Så här sitter jag och ältar för mig själv, med världen utanför som läsare av mitt malande och vändande och vridande. Det är en jävla tur att jag lyckats göra nedskrivandet av mitt ältande till mitt verktyg.

Det är tjugotvå dagar och några timmar sedan jag körde in dig till sjukhuset och i princip aldrig fick tillbaka dig.

När jag svängde ut från vår infart och ut på själva grusvägen så stannade jag bilen och klev ut och bröt av en syrenblomsklase till dig. Syrenerna var i knopp, så där så att de börjar sträcka ut sig en bra bit från skyddet mellan de gröna bladet, men fortfarande inte så att klasen har sin fulla längd. Och du blev glad för det – och la sedan ifrån dig den mellan sätena. Den ligger nog kvar där än.

Nu blommar syrenerna för fullt. Fast jag känner inte mycket av doften. Kanske för att jag konstant är lite tjock i näsan på det där sättet man blir om man gråter och snyftar och har sig. Kanske för att jag är ganska allmänt känslomässigt domnad – jag måste liksom dämpa alla känslorna för att hantera.

Bland det som verkligen är svårt är att det gick så snabbt. Så väldigt väldigt snabbt. Det var så bra så länge, och sedan blev det långsamt sämre, men jag invaggades ändå i föreställningen att det trots allt skulle röra sig om ett ganska långsamt och utdraget slut. Och jag ville liksom inte ”hoppa på slutet” för tidigt. Passa på att leva så länge det var tid för det, och ta döden när det var dags för det.

Och sedan gick det så snabbt, och det fanns i praktiken en enda dag till att säga farväl, och då var det många på plats, och du var knappt du längre i vilket fall.

Så vi fick liksom aldrig riktigt tid att förbereda oss på döden. För det gick så snabbt. Så trots ett år av tankar och känslor så hann jag liksom inte med. Där prioriterade jag fel. För jag prioriterade utifrån de signaler sjukvården skickade. Och deras signaler var förstås grundade på hur saker brukar vara, men du såg ju till att vara avvikande även i det här :P Men jag är besviken på mig själv att jag prioriterade så. Nånstans inombords borde jag kanske behållit den tidsmässiga paniken jag hade i slutet av maj förra året. Då hade jag kanske haft känslan av att jag faktiskt sagt farväl på riktigt, känslan av att vi hade hunnit prata klart. För den känslan har jag inte trots att jag satt nästan två och ett halvt dygn på palliativa.

Därute kvittrar en oherrans massa småfåglar. Det tycks mig som att det är extremt mycket fågelsång i år. Men det kan ju vara min sinnesstämning som gör att jag lägger extra mycket märke till de där ljuden. För de stämmer så väldigt dåligt med min sinnesstämning.

Jag försöker.

Jag vill gå ut och putsa vidare på den där skorstenen. Men jag kommer mig inte för, det blir inte av.

Det är som att jag sitter och väntar på att du ska säga nåt i stil med ”Nä, det här duger inte, nu får vi ta och sätta igång och få nåt gjort”.

Fast det stämmer inte.

Ja, dels skulle du förstås ha sagt ”Här blir det inga barn gjorda” eller nåt annat sånt. Men framför allt så är det egentligen inte du som skulle ha sparkat igång och sett till att vi kommit igång och gjort något, utan jag. (Utom kanske när det gäller tråkgöra som gräva kattlåda och ta hand om disk och en del andra sådana nödvändigheter.) Det skulle ha varit jag som fick igång oss att börja med de där riktiga grejerna, för det allra mesta.

Ändå sitter jag liksom här och väntar. Kommer inte igång. Kommer inte igång bara av den enkla anledningen att du inte är här. Hade du fortfarande suttit här i soffan och varit en sunkig cancersjuk nästaninteallssurgubbe som kämpade med att få i dig dina näringsdrycker, din risifrutti och dina dolcontin och movicol så hade det inte varit några problem, då hade jag både fått gjort mitt jobb och fixat mat och putsat murstocken och fått ungarna i säng. (Nä, förresten, det hade nog varit du som slutligen lyckats få ungarna i säng genom att säga till lite skarpare än jag?)

Men nu är du inte här. Och bara det faktum att du inte är här gör mig handlingsförlamad till det löjligas grad.

Jävla skit.