Monthly Archives: maj 2016

Jaha. Imorgon begraver jag min man.

Märkligt. Och ganska overkligt.

En liten märklig tanke fladdrar förbi då och då. Den får inget riktigt fäste, men den ger inte helt upp ändå. Vilket är ganska märkligt.

Tanken är ungefär så här: ”Fast tänk om jag istället på något vis bidrog till att han levde längre än han skulle gjort annars?”

För alltså: Jag är bra på att leta skuld och ansvar. Bra på att fånga upp allt det där som förnuft och forskning och klokskap av olika slag säger att man borde och jämföra och försöka hitta allting där jag kan ha brustit. Bra på att försöka hitta min del, vad jag borde ha gjort, på vilka sätt jag kan vara orsak och skyldig till att han dog så tidigt, att han fick cancer, att hans liv blev så kort.

Men den där lilla tanken fladdrar in, envetet, även om den vet att den är en så totalt främmande figur, och upprepar sitt lilla envisa ”Fast det kan ju faktiskt vara tvärtom? Det kan ju vara så att han skulle ha dött ännu tidigare, drabbats ännu tidigare, om inte du varit?”

Ovant. Konstigt. Och så kan det väl knappast vara? Jag kan trots allt hitta en väldans massa små och stora detaljer som skulle kunna ha bidragit negativt. Saker som kunde verkat åt andra hållet hittar jag typ inga. För så är inte vårt informationssamhälle uppbyggt. Och så får man ju verkligen inte tänka.

Men ändå. Ändå. Tanken hänger sig kvar, som en fladdrande fjärilsvinge.

Jag vill samla allt jag kan av dig. Beställa förstoringar av bilder att sätta på väggen, samla ännu fler bilder i fotoböcker och collage, samla inspelningar av ljud och film och allt som kan hittas.

Fast jag vågar inte. Orkar inte. Ger mig inte på att leta bland bilder. Vågar inte tanka upp nya bilder.

Vågar inte råka förstöra något numera oersättligt. Och vågar inte väcka för stor kärlek och saknad.

Ikväll har jag faktiskt lyckats laga riktig mat. Jag vet inte när jag senast gjorde det. Men mina föräldrar är här, inför begravningen imorgon, och jag hade köpt ett litet paket svenska lammracks till nedsatt pris, och lagade dem i ugnen med schalottenlök och sparris och rosmarin, och det blev väldigt gott :-)

Barnens kläder är strukna inför morgondagen. Bara en sån sak! Och nej, det är inte jag som har strukit dem – vad tror du om mig egentligen? ;-)

Jag har varit ute och vattnat. Bondbönorna har inte kommit upp – det skulle inte förvåna mig om de blåvägrar när det bara är jag som ska äta dem. Och squashplantorna ser för eländiga ut, så problemet att det bara är jag kvar som vill ha squash löser sig säkert också. Men tomatplantorna i stora krukor i orangeriet ser väldigt fina ut. Och jag har faktiskt tjuvat dem en gång till utöver när jag satte om dem.

Jag vattnade körsbärsbuskarna också. Men inte partiet med nysått gräs bredvid, för det är etablerat nu. Du skulle sucka om du såg kirskålen som kryper inåt från sidorna på gräsplätten, och kirskålen runt körsbärsbuskarna, och säga ”Det där borde man också rensa”. Och jag skulle svara ”Ja, men jag har inte hunnit eller orkat”. Och då skulle du svara ”Nej, det menade jag inte heller, det är väl ingen som sagt att just du skulle göra det”. – Fast strikt talat är det väl jag som skulle göra det, om någon alls. Du kan faktiskt inte sätta dig och rensa kirskål här längre, hur gärna du än skulle vilja. Och själv bedömer jag att rensa kirskål runt gräsplätten är lågprioriterat. Runt körsbärsbuskarna är det en annan sak; där ska jag ta det värsta någon dag framöver. När jag orkar.

Förresten har jag nog glömt att berätta att jag fått ett mandelträd av mina kollegor <3 Jag har fortfarande inte hunnit med att bestämma var det ska planteras.

Annars har jag inte riktigt åstadkommit så mycket idag. Inte fyllt i några blanketter, inte ringt några viktiga telefonsamtal. Det har jag lite dåligt samvete för. Jag har fortfarande inte bokat någon tid för bouppteckning. Och pappret från ASIH-läkaren med läkarintyg för sjukskrivning har fortfarande inte kommit – det oroar mig lite. Fast jag har inte orkat ringa och påminna. För jag antar att det kommer och då vill jag inte vara tjatig. Speciellt inte när det ändå är jobbigt med varje telefonsamtal som måste ringas – eller besvaras.

Apropå det så ringde läkaren från gyn idag. När jag var där i mars så bestämdes ju att jag skulle få en telefontid om två månader för att kolla av läget. Men eftersom de inte hört av sig om någon telefontid så har jag antagit att de helt enkelt glömt bort det. Men idag ringde han i alla fall. Och jag sa att mensen skött sig snällt sedan dess (det har den ju), med lagom långa cykler och lagom kraftfull. Så vi kom överens om att avvakta och att jag skulle höra av mig igen om problemen kommer tillbaka. ”Jag har ju annat att fylla min tid med i nuläget”, sa jag, ”begravning imorgon, till exempel.” Jag pratade ju med honom om att min man hade obotlig cancer när jag var där, men jag vet inte om han mindes och fattade vad jag menade.

Begravning imorgon. Och idag har jag slutligen tagit mod till mig och startat din egen bärbara dator. Mest för att kolla, eftersom flera personer ju tyckt att kanske kanske skulle du ha kunnat skrivit upp något någonstans om vad du ville ha för psalmer på begravningen. Och det trodde jag inte att du hade, för hade du gjort det så hade du sagt något om det också – inte bara antagit att jag kunde hitta det.

Men ändå. Nu har jag kollat. Och jag hittar inget. Om du inte gömt det väldigt väl i någon mapp som handlar om kurser du hållit eller rollspel eller något annat obskyrt. Men det vore inte likt dig. Nog för att du aldrig varit den mest strukturerade, men du skulle liksom inte stoppa saker på fel ställe – möjligen bara inte sortera in det alls, liksom.

Nej, jag skriver inte mycket om barnen här.

Barnen är stora, och barnen är sina egna, och jag har inte rätt att skriva alltför mycket om dem. Inte på det sättet jag gör med min egen sorg. Jag har inte rätt att lämna ut deras känslor på det sättet, det är ett val var och en måste få göra själv.

De spelar mycket för tillfället. Mycket minecraft och en del annat. Mer än de normalt sett borde. Och de är båda väldigt medvetna om att de gör det som någon sorts verklighetsflykt. För att göra något som får dem att tänka på annat än det jobbiga. För att vara glada och känna att saker är lite som vanligt.

De kunde helt klart göra sämre saker med sin sorg och smärta. Jag låter dem hållas. Försöker få dem att göra läxor och tvätta håret och hjälpa till att vattna och plocka ur diskmaskinen. Men ganska låga krav. Och samtidigt nästan större krav än jag har på mig själv.

De pratar lite mellan varven. Inte mycket. Men var och en hanterar sorg på sitt eget sätt. Jag finns här för dem. De finns här för mig.

De är i skolan på dagarna. Jag är hemma sjukskriven. Jag hämtar oftast direkt efter skolan, så de slipper vara på fritids. Och tidigare också om det behövs, om det faktiskt inte går att vara kvar hela dagen.

Och skolan förstår. Skolan ställer lagom krav. Skolan inser också att det just nu är fullt tillräckligt att orka vara och att man inte kan prestera på samma nivå som vanligt.

Man kan överleva många dagar på sparrisomelett. Sparris finns i landet och behöver ätas. Ja, din sparris. Inte fylld med samma glädje som förr. Men som sagt var, den ska ju ätas. Ägg är billigt och näringsrikt. Omelett är snabbt och enkelt att fixa när man ändå inte orkar men vet att man behöver äta.

Sparrisomelett. Det var bland de sista riktiga saker jag lagade som du klarade av att äta. Inte så att du åt särskilt mycket den gången heller. Och då var det köpesparris, för din egen i trädgården var inte skördeklar. Ju.

Och ja, det är en tröttande strategi. Jag känner att jag blir ännu tröttare av den än innan.

Men den gör att jag kan minnas dig utan att bli fullkomligt förlamad av sorg.

Återstår att se om den fortfarande funkar imorgon. För nu ska jag sova.

Pizzakväll. Pizza hemkörd från den allra lokalaste pizzerian, sponsrad av en okänd givare i huvudstaden. Och så netflixfilm till det: De fem legenderna. Film av typen ”Vi tar karaktärer som alla redan känner till, mixar dem med en ny plot och stoppar in lite oväntade vändningar, men ändå en ganska klassisk filmuppbyggnad”. Den var faktiskt riktigt bra, jag tror du skulle gillat den.

Jag har de senaste dagarna vacklat mellan huvudsakligen ett par varianter av att hantera situationen. Den ena är att verkligen omfamna kärleken till dig, dyka ner i sånt som påminner om dig – texter, musik och annat. Och då blir sorgen djup, riktigt jävla djup. Den andra är att liksom hålla undan, hålla sorgen kort och få den att begränsa sig till den där gråtmilda bitterljuva känslan som hela tiden ligger under ytan.

Fast ikväll har jag upptäckt ett sätt till, nånstans i början när vi satt och tittade på filmen – innan filmen kommit igång ordentligt, så det berodde egentligen inte på filmen i sig – men också delvs som en effekt av tankar och känslor när jag stod och putsade i orangeriet tidigare idag. Den tredje varianten är att låtsas att du fortfarande är här.

Alltså, det låter ju inte bra. Det låter som att jag går in för att lura mig själv, bygga upp fantasivärldar och så. Fast det är inte alls det det handlar om. Det är ju inte alls frågan om att jag verkligen tror på det. Det är mer en strategi och en känsla. Något att knuffa bort jobbiga tankar med. Möta tankarna med känslan av att allt är som vanligt – det vill säga du är här. Mer eller mindre. För det är ju så jag vill ha det: att det ska fortsätta att vara ungefär som innan, som när du fanns här. Och egentligen behöver skillnaden inte vara jättestor. Vi har ju vant oss sakteliga vid att fasa ut dig, under ganska lång tid – mindre ork, mindre delaktighet i vardagen, och så vidare. Det är bara den där slutliga stupstocken, döden – eller insikten om dödens slutgiltighet – som är den riktigt markanta skillnaden som gör att jag rasar så totalt.

Men det faktum att jag sitter och försvarar det här beror ju på att jag själv tycker att det inte låter som en acceptabel lösning. Samtidigt som det faktiskt gett den bästa själsliga vilan på en bra stund.

Å tredje sidan (eller vad det nu ska vara för siffra) så kan man ju säkert kalla det för någon sorts variant på KBT. Och då är väl allting okej :P

Går ut för att försöka putsa lite på den där jävla murstocken i uthuset. Inte för att jag har lust – jag har inte lust med något – men för att jag vet att jag måste försöka göra saker och för att motviljan inte är större än att jag kan försöka ta mig igenom den. (Efter många timmars försök, ska sägas.)

Medan jag står och sprejar det nakna teglet som ska putsas (för att fukta, så det ska fästa bättre), så börjar tårarna rulla. Först håller jag emot, för det är så opraktiskt med tårar när man snart ska blanda bruk. Men så släpper jag fram dem.

”Du gjorde så gott du kunde”, skulle du ha sagt. ”Du gjorde de bästa val du kunde göra, givet situationen. Och du gjorde det bra. Jättebra.”

Och så skulle du ha kramat mig, länge länge, med de där armarna som var så märkligt starka ända in i slutet, även när benen knappt bar dig, och så skulle vi ha gått och lagt oss på sängen och jag skulle lutat huvudet mot din axel, och vi skulle hållit om varandra och småpratat.

Och du var så glad över allt jag åstadkom, även när du inte längre kunde vara med och göra sakerna. ”Så fint du gör!” sa du. Och menade det. Hela tiden och varenda gång. Och jag som hade så svårt att tro på snälla saker som sas om mig, men jag lärde mig med tiden. För du menade det alltid.

Du skulle tycka det såg fint ut, det jag putsat idag också. Även om det ser sämre ut än det brukar.

”Du har för höga krav på dig själv”, skulle du ha sagt. ”Ha inte det!”