När något hemskt och jobbigt händer så hamnar väldigt mycket av min fokus ofta på det där enskilda ögonblicket, händelsen. Dels ältandet kring avd som faktiskt hände och varför. Orsakskedjor. Kunde jag gjort annorlunda? Vad var det egentlige som hände? Minns jag rätt? Men framför allt fastnar jag på att den där enskilda händelsen hade kunnat undvikas OM… Och hade jag, och andra, gjort annorlunda vid rätt avgörande ögonblick så hade allting varit annorlunda, det där hemska hade aldrig hänt, och då hade saker varit helt annorlunda.
Som med nacken och det där fartguppet i september för snart tio år sedan – det är väl det stora praktexemplet. Men även i massor med mindre men ändå jobbiga saker.
En stor del i att det är svårt att komma vidare från de där sakerna har liksom varit att jag fastnat på att det varit så små detaljer som varit så avgörande, och om inte de sakerna hade varit just så – för det hade de ju inte behövt vara – så hade allting varit annorlunda. Och då vill jag liksom backa tiden tillbaka till precis innan, så att saker inte blir just så där. För det är så förbannat onödigt. Ingenting blev ju bra av det. Och då tycker jag liksom på något sätt att det borde gå att backa tillbaka och göra om.
Det gör det ju inte. Det vet jag ju. Jag är inte dum i huvudet. Logiskt sett vet jag att det inte går. Känslomässigt – och på sätt och vis även logiskt – tycker jag att det borde gå.
Och så fastnar jag där. Länge länge.
Men den här gången är det annorlunda. Här finns inget enskilt ögonblick när allt gick snett (det tror jag inte i alla fall, även om det förstås inte går att svara på vad cancern berodde på – och ska man gräva i det på den nivån så är det ändå inte ett ögonblick som jag ens vet när det inträffade, och jag kan inte analysera sönder det). Här är det ett långt förlopp. Ett långt förlopp där trots allt väldigt mång av de konkreta saker folk aktivt gjorde i praktiken förbättrade livssituationen, förlängde livet, och så vidare. Och visst, det är fullt möjligt att om ”rätt” prover och undersökningar hade gjorts vid ”rätt” tillfällen så hade kanske byte av cellgift kunnat ske vid en optimalare tidpunkt, och progressen hos cancern kunnat fördröjas ytterligare eller den brustna tarmen kunnat komma senare eller något annat. Men ändå. Det var ingen enskild händelse som var avgörande. Det var ett långt förlopp totalt sett, det mesta som gjordes var helt klart bra och rätt, och vi visste hela tiden att det faktiskt bara fanns ett möjligt slut.
För min bearbetning och möjlighet att komma vidare är det nog bra. Hade det varit en bilolycka som tog livet av dig så hade jag haft det mycket mycket svårare – då hade jag haft ett totalt helvete av den här sortens tankar.
Fast det är liksom förbannat jobbigt ändå, om man säger så. Jag vill liksom inte veta hur illa det hade varit om du hade dött av nåt sånt…
2 responses to “Stanna och backa tiden”