Floskelbingo

Du kommer inte att glömma, allt det som är viktigt, som du vill minnas, finns i ditt hjärta…

Ja, det var en som kommenterade så, när jag bad folk bidra med minnen av älsklingens konstiga uttryck.

Jävla bullshit!

Olika människors minne funkar olika. Jag är bra på vissa detaljer och korta ögonblick, men andra saker, till exempel händelser av olika slag, trillar lätt ur mitt minne. Det var inte långt innan älsklingen dog som han pratade om något tillfälle när vi gjort saker med andra, något synnerligen minnesvärt, och jag mindes det verkligen inte alls. Och nu i efterhand, en dryg månad senare, minns jag inte ens vad det handlade om…

Jag tror inte att mitt minne skulle drabbas av en otrolig förbättring plötsligt bara för att älsklingen dött. Snarast tvärtom, för sorgen, precis som depresion och annat sånt där, gör det där med minne mycket svårare, upplever jag det som.

”Allt det som är viktigt, som du vill minnas, finns i ditt hjärta.” Baaaah! Jag kan för bövelen inte ens minnas hur din röst lät, kan inte plocka fram den i mitt inre.

Och det vore ju en sak om det bara var floskler som kunde rinna av, liksom. Men den där sortens uttalande ger prestationsångest. Jaha, om något är viktigt så ska jag per automatik minnas det. Annars är det mig det är fel på. Eller så är det saker som inte var viktiga, för då hade jag ju mints dem. Och så landar jag i ett krav på att jag minsann måste minnas, måste duga, måste klara, måste kunna – och måste vara som alla andra. Och mitt huvud fastnar i kringsnurrar som gör fysiskt ont, ifrågasättanden och korsresonemang och tvivel.

”Bullshit!” skulle du säga om sådana där floskler. Och så skulle du möjligen tillägga ”Folk vill tro det, för det får dem att må bättre”.