Men jag förstår, nu när jag står och grejar i orangeriet, och försöker planera verandarenovering med mina föräldrar, varför jag prioriterade att fortsätta med allt sånt där medan du fanns kvar. Och egentligen är det till väldigt stor del en kommunikationsgrej.
Du och jag pratade samma språk. Eller hade lärt oss varandras språk så väl att vi förstod varandra utan och innan. Du kunde fylla i mina tankar. Du kunde se var luckorna fanns för mig, vad jag behövde hjälp med. Du kunde förstå vad det var jag försökte säga och fylla i. Och när de andra inte förstod så var vi i alla fall två.
Nu står jag och ska förklara för de andra. Och det blir missar hela tiden. För de antar saker. För att deras tankar funkar annorlunda än mina. Och det är inget nytt. Men det nya är att jag måste reda ut det själv. Orka förklara själv. Svara på samma sak igen och igen själv. Och de gånger jag vet vad jag menar men inte lyckas förklara och vet att du skulle förklara bättre, för att du har orden och uttryckssätten och lyckas säga på ett sätt så att de förstår – då står jag där lik förbaskat själv och måste försöka reda ut det på egen hand. Jag kan inte hänvisa till att de ska gå och fråga dig.
För du finns inte.
Hur fan kan du inte finnas? Hur är det ens möjligt? Alltså allvarligt?
Så ju mer riktiga saker jag gör, och ju mer jag träffar andra människor och pratar med andra människor, desto påtagligare blir saknaden och desto mer ont gör det. Jag antar att det är därför jag drar mig undan, inte vill träffa människor.
För jag är så dålig på att orka med folk. Jag orkade ju med folk, omvärlden, alltsammans, för att du fanns. För att du fanns som förstod när ingen annan förstod. För att du fanns att gnälla med och sucka med åt Folk (TM). För att jag kunde krama dig och prata med dig och sedan orka igen. Och för att jag kunde låta dig ta över när inte jag pallade.
Nu måste jag orka själv. Klara själv. Kommunicera själv. Även på de områden där jag egentligen skulle vilja springa och fråga dig så är det jag som måste ta projektledarrollen och orka stå stark och reda ut saker.
Jag får liksom inte ens bli irriterad. Visst, man får sörja och vara ledsen och sånt där, ska ta hand om sig och vara rädd om sig och inte ha för stora krav på sig. Men sorgen förväntas ändå vara som en tavla med ett gråtande barn à la Hötorgskonst. Gråta en stund. Men i övrigt vara som vanligt, kunna sitta och småprata om ditten och datten och meningslösheter som om inget hänt. Absolut inte bli irriterad. Irritation är inte rätt och fint sörjande.
Men jag är irriterad! Inget funkar som det ska. Du är inte här, jag kan inte prata med dig om sånt som gör mig frustrerad, sånt som inte funkar, sånt som gör mig på dåligt humör. Det gör att min stubin är kortare än nånsin. Men nej nej, irriterad får jag inte bli, inte det minsta lilla.
Jag är arg och frustrerad och irriterad. Och ledsen. Absolut ledsen också. Men inte bara. Fast det är som att det bara är ledsenheten som är okej.
Och ja, jag visste. Jag visste att det skulle bli ett helvete när du inte fanns här längre. Jag tror jag skrivit hyllmeter (typ) om alla olika sätt jag insåg att det skulle bli jobbigt på – och ändå fick jag garanterat inte med alla. Men det var ändå innan. Det var ändå när du fortfarande fanns och levde. Och nu gör du inte det. Och hur hemskt det är blir liksom påtagligare för varje dag.
Det räcker nu! Kom hem!
Älskling kom hem
för vi längtar efter dig
Kom innan sommarn är slut snälla älskling!
5 responses to “Folk, sorgen och saknaden”