Ja, jag inser att jag förmodligen verkar säga emot mig själv här till och från. Ibland för att jag inte tillräckligt väl lyckas uttrycka vad jag menar. Ibland för att det handlar om olika grejer. Och ibland för att jag säkert gör just det – säger emot mig själv, alltså.
Och ja, jag inser att jag förmodligen är skitsvår att ha att göra med för tillfället. Skitmärkligt humör. Sur och trulig. Svårpratad så in i helskotta. Säkert en otacksam jävel också.
Jag vet det.
Men alltså, man blir sån i det här läget. Om det ska vara någon vits med att jag ska få lov att sörja, få lov att känna det jag känner, inte bara stänga inne allt, så måste jag få vara sådan. För det är sådan sorgen är.
Sorgen är liksom inte en snygg dekoration som man hänger upp i fönstret eller skriver smäktande vackra dikter om, som en del tycks tro. Sorgen är mestadels jävligt ful.
Pingback: Sorgen är inget gulligulligt diskuterande av minnen | Sanne skriver