Jag läser om en annan människa, i ungefär samma ålder som du, som är döende i cancer: Victor tar farväl av livet.
Och jag reagerar med att bli avundsjuk. I alla fall lite grann.
Avundsjuk på att det för hans del uppenbarligen inte är slut ännu. Han fick beskedet att han hade ett halvår kvar att leva i januari; halvåret har inte gått och uppenbarligen lever han fortfarande. Och ja, det är absolut något att vara avundsjuk på.
Avundsjuk också lite grann på att kunna få klara besked och kunna vänta in döden och förbereda sig. För det fick inte vi. Vi fick beskedet att om de inte hittade någon annan behandling så kunde det vara så lite som några månader kvar för dig att leva. Men att de skulle se om de kunde hitta något annat. Och sedan kom de fram till att de skulle testa nya cellgifter, samt undersöka om en annan ny behandlingsform kunde vara relevant. Och så hann du få en omgång av de nya cellgifterna, och innan det var dags för nästa omgång med cellgifter så var du död. Tre veckor från beskedet om att det i värsta fall handlade om några månader så var du borta för alltid.
Vi hann inte förbereda oss på döden, på att nu var det dags. Hann inte trappa ner och ställa om. Hann inte med något snyggt slut, liksom. Det är jag avundsjuk på. För mig hade det varit en bra sak att hinna ställa om och ställa in sig.
Men jag är inte säker på att det hade varit bättre för dig. Även om det var ett långskott att tro att den nya behandlingen skulle göra någon praktisk skillnad, så gjorde den på ngot vis all skillnad i världen för dig mentalt. Du behövde känna att du gjorde något aktivt för att motarbeta cancern. Du klarade, mentalt sett, inte av att lägga dig och vänta på döden. Så länge det fanns en behandling du kunde få, så länge du kunde känna att du gjorde NÅGOT, så kunde du hantera det.
Så för dig var det bättre så här. För mig troligen inte.
Men frågan är om du hade klarat av att vara del i omställningen om du varit tvungen? Jag vet inte…