Det kom en kommentar. En kommentar som snuddade vid det allra mest förbjudna. Det där som jag sedan över tjugo år tillbaka, när jag hade min första riktigt riktigt djupa svacka med start hösten -95, egentligen konstaterat aldrig ens känts som en lösning. För det är inte dö jag vill när jag mår som sämst, det är hitta tillbaka till glädjen i att leva.
Det betyder inte att jag är bekväm med att prata om sådant. Men ju längre jag kommit genom livet, desto mer fjärran har det där känts som något att ens oroa sig för, för jag har vetat att jag har en obändig lust att leva inom mig, även om den stundtals göms under ett tjockt lager av jobbighet.
Det är ju leva jag vill. Det är döden jag skyr, döden, denna hemska som tagit min älskade ifrån mig. Att inte finnas längre är liksom det sämsta möjliga alternativet. Det jag verkligen verkligen inte vill.
Ändå fastnar jag vid tanken nu när den nämnst i en kommentar. Och det skrämmer mig. Mer än jag vill erkänna för mig själv.
För det är väldigt väldigt jobbigt nu. Och jag har ingen som kan hålla om mig och hålla mig över ytan. Det är jag som måste stå för styrkan för både min egen jobbighet och för barnen.
Jag är faktiskt en liten aning rädd.
11 responses to “Det mest förbjudna”