Felochrättval?

Funderar över det märkliga i att alla de val som är rätt också kan ses som fel, beroende på vilket ljus man ser dem i.

Alla dessa gånger under senaste året som jag liksom inte valt att umgås intensivt med dig. För att jag behövde göra annat. Laga mat och diska. Jobba. Blogga. Eller för den delen vara själv och inte umgås. Sett så här i efterhand kan jag tycka att det var en massa felval. En massa tillfällen när jag borde umgåtts med dig lite mer. Men det är ju just i ljuset av att din tid – vår tid – tog slut för snabbt. För det var ju samtidigt nödvändigheter. Inte bara maten och disken utan på det hela taget: en nödvändighet för att jag skulle fortsätta fungera och fortsätta vara jag.

Och så tänker jag på alla gånger jag liksom varit glad för att du inte varit och tränat. När du varit skadad och det inte blev något med capoeiran. Det var knäet ett tag, och något annat ett annat tag. Och jag var ju alltid glad att ha dig hemma, att hinna träffas, att finnas här tillsammans. Även om det ju inte alltid innebar att man gjorde något särskilt. Bara drack te ihop och delade på föräldraskapets jobbigheter under en vardagskväll. Glädjen i att vara två. Inte mer än så. Men kanske var det dessa uteblivna träningstillfällen – för du kom ju aldrig igång med capoeiran igen – som gav cancern chansen? Jag borde kanske ha tjatat på dig att komma igång igen? Hade jag haft dig kvar då?