För man kan inte prata med vem som helst om vad som helst

Ibland ringer din mamma och frågar hur det är. Ja, svärmor alltså.

Det verkar som att hon förväntar sig att jag ska svara något vettigt. Att jag ska prata med henne – på riktigt, liksom.

Jag pratar inte ”på riktigt” med någon i nuläget. Och nej, din mamma är inte den jag skulle välja att prata med om något på riktigt så. Dina föräldrar är snälla och trevliga. Men jag har aldrig kunnat prata med dem ”på riktigt”. Vi befinner oss för långt ifrån varandra – känslomässigt? språkligt? Jag vet inte, men det finns för lite gemensam bas för att det ska funka att prata om annat än det praktiska.

En gång för länge sedan frågade jag dig hur det kom sig att du var så bra på att prata, eller lyssna, eller så där – det här att du inte sprang din väg när man började prata om det riktigt jobbiga. Och du trodde att det kanske berodde på att ni alltid pratat om allting hemma, att det fanns en öppenhet för hur man kunde må och fungera hemma i din familj.

Jag har svårt att se att det är därifrån det kommer. Din fördomsfrihet och öppenhet för hur mörkret och svårigheter kan se ut för olika personer, din acceptans för att det kan vara så, din förmåga att inte döma, är något jag så här i efterhand inte kan se att den egentligen verkar ha kommit den vägen du trodde. Jag tror att det var något väldigt unikt – i ditt lyssnande på vad folk faktiskt sa. Oavsett vem personen ifråga var.