Du finns i allting omkring mig. Du och jag. Vi:et.
Men jag är inte i skick. Inte i skick att ens få vardagen att fundera. Och under tiden kommer andra människor hit och hjälper till mellan varven. De gör saker på sina sätt. Ställer saker på andra ställen. Löser praktiska saker på andra sätt. Lagar annan mat. Det är ju liksom självklart på sitt sätt.
Samtidigt krymper det liksom dig, det av dig som finns kvar här i vårt gemensamma liv. Krymper vi:et. Krymper mig. Och det gör ont. Det blir ett sånt där extra ont ovanpå allting annat.
För jag vill hålla kvar det vi byggt upp. Vi:et.