I huvudsak finns det två sätt att driva tillvaron framåt, två orsaker att vilja fortsätta. (Om vi bortser från pliktkänsla och tvång och sånt.) Det ena är om stunden i sig är trevlig nog för att man ska vilja vara i den. Det andra är att ha något att se fram emot, något man längtar till, som ska komma.
Just nu har jag ingetdera. Glädjen är bortblåst. Stunden innehåller inte glädje. Och framför mig ser jag inget jag längtar till. Jag längtar inte till födelsedag, inte till semester, inte till vänner som ska hälsa på. Jag kan se att det är saker som är bra ur ett obejktivt hänseende, ur ett praktiskt hänseende – men jag gläds inte. Gläds inte åt god mat jag ska få äta. Gläds inte åt att jordgubbarna börjar mogna eller åt tomaterna som börjat bildas. Jag kan se sakerna och se att det där är sådant jag borde bli glad åt, men jag kan inte glädjas. Glädje är inget som finns i nuläget.
I bästa fall kan jag hitta lättnad. Lättnad över en dag till som gått. Lättnad över att få sova. Lättnad över problem som löser sig. Lättnad över att få hämta hem sjuåringen från skolan så jag flyttar fokus från mig själv en stund.
Men lättnader bygger man ingen tillvaro på. Framför allt ingen framtid.
Det finns också korta stunder – ytterst korta – av avslappning i sinnet. Stunder när inte sorgen och smärtan blockerar allt annat utan jag klarar av att finnas, bara rätt upp och ner. Ibland av att titta på TV en stund – men då är det ju en verklighetsflykt. Men ibland också ett ögonblick ute bland ogräset i trädgårdslandet eller liknande. Små korta stunder när jag kan känna att livet kan fungera. Att jag nog klarar det. Att livet utan honom är ganska likt livet med honom, i alla fall på vissa sätt.
Men det är inte glädje.
Sjuåringen har sedan lång tid tillbaka – sedan innan älsklingens diagnos och av andra orsaker – en klump av ledsenhet och en klump av ilska inom sig. Och av olika orsaker har de vuxit och dessutom bildat en enhet som ställer till problem för honom på många sätt. Och problemen blir förstås inte mindre i nuläget. För att motverka detta är nu en strategi att vi ska bygga klumpar av motsatta känsloregistret inom honom. Glädje och annat positivt. En av mina viktigaste uppgifter, för att hjälpa mitt barn, som har en jobbig tid i livet, både på grund av att pappa är död och på grund av andra saker, är alltså att boosta glädje och andra positiva känslor. Och jag tror att det är rätt väg att gå.
Men det är svårt att boosta glädje för någon annan när man själv varje dag kämpar med att ens ta sig ur sängen. Det är svårt att vara tillräcklig nu.
One response to “Den försvunna glädjen”