Varje dag måste jag gå med på det där hemska: Att du är död. Att du är borta. Att du inte finns längre.
Ja. Det är jag som måste gå med på det varje dag.
Eller, jag kan ju välja. Jag kan välja att inte gå med på det. Och då håller mitt huvud och min själ på att gå ännu mer sönder.
Fast det är ju knappast smärtfritt att gå med på det heller. Varje gång jag går med på det dödar jag dig en gång till.
Och varje gång jag inte går med på det fastnar jag på något sätt i att försöka backa tiden. Fastnar i någon sorts känsla av att om jag bara visste hur, kunde tricket, så skulle jag kunna få tillbaka dig.
Men jag kan inte tricket. Jag vet inte hur man gör för att få tillbaka den som är död. Jag bara tycker att det borde finnas ett sätt. För döden är så känslomässigt obegriplig att den liksom inte borde kunna finnas. Och då måste det ju gå att få tillbaka dig.
One response to “Varje dag: döden”