Jag sitter och bläddrar bland bilder på datorn. Ganska nya bilder. Bilder från Englandsresan tidigare i år och så där. Och du är så löjligt levande på bilderna. Visst, du såg inte riktigt ut som förr, men du var du helt och hållet.
Och ja, det gör ont att se bilderna. Men inte fullt så ont som jag egentligen tycker att det borde. För du är så full av liv där så att det är helt omöjligt att du är borta ur världen, för du är ju där mitt framför mig.
Och det är så få månader sedan. Och jag vet hur snabbt det gick, och jag vet hur snabbt du tynade bort sedan, men det är liksom ändå bra att se det, att se hur mycket som fanns kvar av dig så länge. Att det inte bara är jag som är konstig som inte riktigt hann med, inte riktigt hann greppa, inte riktigt hann fatta. Du var så mycket som vanligt så väldigt länge.
Du är så löjligt levande och närvarande i bilderna. Som alltid. Du är inte bara en dröm, något omöjligt som jag inbillat mig och fantiserat ihop. Du fanns. Du finns. Och jag kan titta på bilderna och känna hur mycket jag älskade dig.Hur mycket jag älskar dig. Och jag kan titta på bilderna och lite grann låtsas att du fortfarande finns. Känna att du fortfarande finns. Känna att det är okej att det känns omöjligt att du är borta, att jag lite grann kan få lov att inbilla mig att du finns kvar, även om det logiskt och rationellt är fel och vansinnigt. Jag kan få lov att titta på bilderna och känna att du är här.
Och så kan jag samtidigt fascineras över hur löjligt många bilder på byggnader och saker det är från Englandsresan, och hur lite bilder på dig :-D