I en märklig bubbla

Jag befinner mig i en märklig bubbla. En bubbla som består av sorg, saknad, smärta, förlust. En bubbla av det där slaget som inte består av bara såpa och vatten, utan märkliga tillsatser som gör den seg och hållbar och tålig.

Och samtidigt: inuti bubblan finns livsglädjen. Viljan att ta itu med saker. Lusten att göra saker. De ligger där och bubblar. Gör små ansatser till att försöka ta sig igenom. Men de har inte kraft nog att ta sig igenom det där sega utanför, den där sega bubblan. Kanske har de inte ens riktigt viljan att försöka spräcka ytan. För det innebär på något vis också att tvingas glömma eller förneka eller förminska en del av den där saknaden och förlusten. Och kanske är det även så att ytan utsöndrar något surt och frätande in mot livsglädjen när den gör sina små ansatser.

Jag tror att de förr eller senare kommer att lyckas spräcka bubblan. Det känns så. Känns som att de förr eller senare kommer att vilja tillräckligt mycket för att spräcka det sega skalet.

Men det sega skalet kommer inte att upplösas ens den dagen det spricker – förmodligen kommer en del av de lossprängda bitarna istället att klibba fast på mig. Sitta som en klibbig småstrypande irriterande halsduk runt delar av mig.

Men ändå. Jag längtar efter att livskraften ska lyckas spränga bubblan.