Inte göra våld på sig själv – men ändå räcka till?

Det här med att vara snäll mot sig själv innebär oftast att man måste vara mindre snäll mot någon annan.

Idag är det scoutavslutning för tolvåringen. Ut och traska i skogen och grilla korv. Resten av familjen hjärtligt välkommen att följa med. Säkert jättenyttigt för en kropp som rör sig alldeles för lite när jag är hemma och sjukskriven.

Och jag hade tänkt att jag och sjuåringen skulle följa med.

Men jag kunde inte somna inatt. Jag kom inte till ro. Kattskrället envisades med att komma och lägga sig bredvid i sängen och stormspinna. När jag väl somnade så vaknade jag gång på gång. Sov oroligt och osammanhängande. Och drömde många drömmar där älsklingen var levande.

Jag blev verkligen inte ett dugg utvilad. Att försöka ta sig upp och komma iväg på skogsumgänge kändes verkligen helt oöverstigligt. Som att göra totalt våld på mig själv. Något sånt där som man möjligen kan bita ihop och genomföra men som bara tar en oerhört mycket närmre den totala kollapsen.

Så jag fick göra tolvåringen besviken, för att inte helt ta sönder mig själv. Jag och sjuåringen stannade hemma. Tolvåringen fick själv packa det han skulle ha med sig och fick åka med en kompis. Jag gick och la mig och sov igen. Eller sov och sov, men lite sömn blev det.

Nu mår jag aningens bättre. Inte akut illamående av trötthet och panik.