Sorgen och själviskheten

När jag hade lagt mig för att sova igårkväll så for en tanke runt i huvudet. En tanke om själviskhet. Något ganska komplext – det var inte bara en tanke utan många. Förmodligen ett ganska långt blogginlägg :-D Men nu lyckas jag inte fånga upp trådarna och få ihop det.

Huvuddelen var i alla fall på något vis den här:

Fram tills du dog klarade jag av att ha en helhetssyn. Ta in omvärlden. Väga samman. Bry mig om andra som har det svårt. Ta hand om dig, om barnen, huset, jobbet. Och mig själv också, faktiskt. Men ha ett ovanifrånperspektiv.

När du dog flyttades fokus. Inte riktigt i samma ögonblick, utan det var en successiv fokusflyttning, under några veckors tid, delvis på grund av det praktiska som behövde ordnas i samband med begravning och så. Men i alla fall. Bit för bit flyttades fokus till mig själv. Jag blev självisk.

Ja. Det är så: sorgen gör mig självisk.

Och själviskt är ju fult, det vet vi. Men alltså, det är egentligen frågan om en nödvändighet. Att ta hand om sig själv. Att skita i andra och vara ointresserad av andra.

Eller, förmodligen är det något som jag egentligen haft behov av ett bra tag tidigare. Men det har inte riktigt funnits utrymme för att prioritera att vara självisk. Det är ett behov jag trängt undan ett tag, inte bara av tvång utan även som ett aktivt val, givet situationen. Men nu är läget ett annat.

Det är ovant att vara självisk. Självisk, lat och oengagerad.