Spoilers! – men om wifin är okej där du är så har du kanske sett längre än vi?

Hej älskade!

Vi har försökt börja titta lite på Doctor Who igen, jag och tolvåringen (och lite grann sjuåringen också). Och det känns lite som att det är Doctor Who-avsnitt lite grann riktade till din frånvaro, eller hur man ska säga.

Häromdagen såg vi avsnittet Flatline. Med tvådimensionella fiender från ett annat universum. Någonstans i en bokhylla härhemma tror jag boken ”Flatland” som du brukade prata om står. Någon gång ska jag läsa den, om jag hittar den.

Och idag har vi sett avsnittet Dark Water. Clara ringer till Danny, pratar på med honom, säger att hon älskar honom, att hon aldrig kommer att älska någon annan på det sättet – och då blir han påkörd av en bil och dör, rakt av. Folk runt Clara som fäller sorgfloskler. Clara som inte alls reagerar som omvärlden förväntar sig. Clara beredd att göra i princip vad som helst – kasta alla TARDIS nycklar i lava så de förstörs – för att Doctorn ska ordna så att Danny kommer tillbaka, trots alla paradoxer. Liv efter detta. Wifi i eftervärlden. Danny som säger till Clara, över en taskig anslutning, att hon INTE får komma dit där han är, för hon har livet framför sig. Valmöjligheten att deleta jobbiga minnen. Och så den här dialogen (inte minst apropå det här med tilliten):

Clara Oswald: You’re going to help me?

The Doctor: Well, why wouldn’t I help you?

Clara Oswald: Because of what I just did, I just…

The Doctor: You betrayed me. You betrayed my trust. You betrayed our friendship. You betrayed everything… you let me down!

Clara Oswald: Then why are you helping me?

The Doctor: Why? Do you think that I care for you so little that betraying me would make a difference?

Ett alldeles fantastiskt avsnitt för den som kämpar med tunga tankar om död, sorg och förlust. Samtidigt som det är ett helt okej avsnitt i övrigt också.