What doesn’t kill you makes you stronger.
Ovanstående är en gammal poulär och evigt återkommande floskel, som förstås finns i många varianter. En floskel som i alla fall inte stämmer med min erfarenhet.
Det som inte dödar mig men som går hårt åt mig (och det är ju den sortens saker som är relevanta här, eller hur?) gör mig på olika sätt ömtåligare. Ger mig nya ömma eller svaga punkter och ibland rent av öppna sår. Gör mig skörare och skröpligare och ömtåligare.
Ibland bildas förstås ärrvävnad. (Ja, även i själen.) Och ärrvävnad kan ju uppfattas som starkare. Den har i alla fall delvis annan karaktär. Den är stummare. Och känselcellerna i den funkar delvis annorlunda; ibland reagerar känselcellerna i ärrvävnaden inte alls på det man reagerat på innan. Men det betyder inte att man blivit starkare. Bara mer avstängd. Det kan faktiskt till och med vara farligare, för den där bristen på reaktion i vissa situationer, att man liksom inte känner och uppfattar, kan göra att man hamnar i situationer som blir riktigt farliga utan att man fattar det.
Det som inte dödar mig gör mig trasigare.