Jag går omkring här och försöker, försöker, försöker få lite gjort. Och hela tiden undrar jag var du är. Eftersom du ju inte är här, men det samtidigt känns så omöjligt att du skulle ha slutat finnas. Någonstans måste du vara. Någon som du kan inte ha upphört existera. Det går inte.
Jag går omkring här och plockar och småstädar och försöker bringa ordning, både för den vanliga tillvaron och för att möjliggöra att tömma vardagsrummet inför renovering. Och varenda liten sak jag städar undan och slänger känns som att jag städar bort dig, rensar bort dig från tillvaron. Och det vill jag inte. Vilket liksom innebär ett massivt motstånd i varje steg av det jag försöker göra.