Inatt skulle vi begrava dig. Eller snarast var det väl fråga om någon sorts minnesstund. Och jag tror att vi fick resa iväg till någon annan stad för det hela. Ja, det var så där som drömmar är, du vet – en massa omständigheter som liksom inte stämmer med den vanliga verkligheten men som ändå är logiska och självklara i drömmen.
Men vi var lite osäkra på hur vi skulle göra. För du levde ju… du hade inte alls dött. Borde vi liksom avblåsa det hela då? Fastän en massa människor hade förberett och fixat och rest dit? Men i slutändan kom vi fram till att det var lika bra att köra på. Trevligt att träffa alla människorna, ju. Bättre att göra det när du är i livet än att du skulle behöva vara död.
Och märkligt nog var det inte så många som verkade bry sig om just den biten. Väldigt få som ifrågasatte just det. Det hade väl fullt upp med att umgås, liksom.
Och jag konstaterade att du mår allt bättre. Att de där nya cellgifterna nog gör nytta och krymper tumörerna igen. Och du kör bil igen, vilket ju också måste betyda att du mår bättre och inte behöver ta morfin och så där. På det hela taget verkar det gå åt rätt håll.
Skit också att det uppenbarligen bara var en dröm. I den här vakna dagverkligheten, som antas vara den riktiga, så är du tydligen fortfarande död. Alldeles oavsett vad jag drömmer och hur självklara drömmarna känns.
5 responses to “Nattens dröm”