Klagan

Det är tungt och jobbigt och jobbigt och tungt. Själen värker. Huvudet är konstant på gränsen till huvudvärk. Kroppen samlar på sig småspänningar tills det nästan är som att den vibrerar av anspänningen.

Och då handlar det ändå bara om att jag försker hantera det rullande, det löpande. Försöka ta de beslut och göra de ställningstaganden som behövs. Inte hantera sorgen och saknaden utan bara försöka komma framåt.

Det är så många beslut som måste tas. Jag måste ha fatt i en dörr på utsidan av den jävla verandan. Begagnad? Hittar inga jag vill ha på Blocket. Nybeställd? Men hur vet jag vilken av alla som tillverkar jag ska beställa av? Vem gör bra, vem har bra pris, vem har kvalitet, vem har tid att leverera? Måste skicka fråga till ”alla”. Och dörren innanför behöver åtgärdas eller bytas. Och det ska muras upp nederdel av veranda, och tas ställning till hur det ska byggas. Och det finns oändliga valmöjligheter och oändliga frihetsgrader och kombinationsmöjligheter. Och det äter mig och tar sönder mig.

Och jag kan ta reda på och kolla upp, men jag kan inte ta besluten. Jag behöver dig här som kan sätta ner foten och bestämma och säga att det blir bra och det ordnar sig.

Fast inget ordnar ju sig. Du dog. Det är väl det tydligaste exemplet på att inte allting ordnar sig.

Och mitt huvud sprängs bara av att försöka tala om för hjälpsamma människor vad jag behöver hjälp med eller ens sätta ner foten och säga om det är ditten eller datten som ska göras. Mitt huvud sprängs av att försöka samordna att det kommer personer olika dagar och ska titta på verandan och bygget och dörrar och att det kommer folk och hälsar på och jag måste samordna och planera. Det är svårt nog att komma på mat att laga för dagen.

Och så kommer posten, med vattenfaktura i ditt namn, och med beställningsbekräftelseochfaktura för gravstenen, och med en bok av Simon Stålenhag till dig, och papper om något avslutat konto som jag säkert borde kolla att pengarna kommit in där de borde, och bara att följa alla sådana trådar är nog egentligen nog för att fylla en dag.

Och jag ska vara rädd om mig själv och snäll mot mig själv. Men det är rent faktiskt så att det faktum att du är död gör att jag måste klara alla de bitar som jag är sämre på och som du var bättre på och som jag kunde släppa till dig, alla de sakerna som är svåra för mig måste JAG klara. Och jag vet inte över huvud taget hur det ska gå att kombinera med att vara snäll mot mig själv. Tvärtom kräver det ju att jag ska bita ihop och klara allt det där som jag knappt klarar.

Och det gör ont att bita ihop. I huvudet och i kroppen och i själen.