Vad har du för värde?

Ibland när någon skadats väldigt illa, i en olycka eller så, så säger man att det vore bättre för hen om hen hade fått dö istället. Och självklart kan det vara så – om smärtan är för svår, om de fysiska begränsningar hen får leva med för evigt är alltför besvärliga ihop med personens personlighet, och så vidare.

Men en persons värde består inte bara i vad hen kan göra. En människa är så mycket mer än så.

Jag har sagt eller skrivit att jag skulle ha velat kvar min älsklings huvud i en burk, hålla det levande och ha möjligheten att i alla fall plocka fram det då och då. Inte som ett alternativ till att ha honom här på riktigt förstås, men som ett alternativ till den hemska verkligheten, där han är död för tid och evighet.

Ur mitt hänseende, jämfört med rådande omständigheter, hade det varit ljuvligt underbart att ha honom kvar i livet, evigt sängliggande, nästan förlamad, men ändå kunna ha ett utbyte med honom. Visst var det värdefullt att kunna dela praktiska sysslor med honom, göra praktiska saker tillsammans med honom. Men efter att ha delat nästan sjutton år med honom så är det småsakerna som är små, viktiga och oersättliga. Leenden. Trams. Små reflektioner om vardagen. Samtal om myror. Utbyten av tankar. Att avsluta varandras meningar. Lyssna på musik tillsammans. Stötta varandra mentalt kring varandras svaga sidor.

Jag saknar hans röst och hans tankar och hans babbel och hans skratt.

Jag vet inte vad han hade tyckt om att leva på premisser där han fysiskt sett inte kunde göra något. Förmodligen hade han tyckt att det var oerhört frustrerande att vara beroende av andra – men jag tror också att han hade kunnat se att hans värde i form av existens och närvaro hade varit oerhört värdefullt och uppskattat för alla som verkligen betydde något för honom (och då var det ju ändå skitmånga). Jag tror han hade hittat sätt att leva med det också.

Att vara levande, om än med enorma fysiska begränsningar eller oerhört lite kraft, är ändå en enorm skillnad mot att inte vara levande. Speciellt för alla de som älskar en. Och om smärtan – fysiskt eller mentalt – inte är omöjlig att bära, så är livet, även ett väldigt begränsat sådant, ofantligt mycket mer värdefullt än alternativet.

Det tänker jag på, när jag på twitter läser om en person som känner att omvärlden har svårt att se hens värde, nu när hen inte har samma kraft och energi och möjligheter som förr. Jag tänker på det stora, ofantligt stora, hål en människa som inte längre finns lämnar efter sig. Och att det hålet till så fruktansvärt stor del består av de saker som är så små att vi knappt tänker på dem.