Jag saknar dig nåt så förbannat! Egentligen också för att jag varit på bygmarknader och tittat på saker – men det får jag skriva om sen.
Men just nu saknar jag dig mest av allt för det här:
Jag har mina svaga sidor. Jag har mina orimliga krav på mig själv, som ibland förstärks av omgivningen. Ständigt dåligt samvete, ständigt en önskan att vilja och hinna mer. Och jag hur jag funkar. och du vet hur jag funkar, och du kan stötta. Kunde stötta. Men nu när jag slänger ut ett frustreta gnäll i etern, bara för att skrika av mig lite frustration, så får jag tillbaka långa harranger med metoder där allting ska punktas ner, inklusive sovmorgnar och självsläkning och ta det lugnt. Vilket inte alls är vad jag behöver. Speciellt inte nu. För jag behöver komma ihåg att jag inte är en maskin. Att jag går sönder ännu mer om jag ska göra så.
Och jag går sönder. Min mage gör ont, min själ gör ont och stressen växer. Jag känner mig oduglig och värdelös. För istället för att känna och jo, men det duger, även om det inte blir perfekt i nuläget, så ska jag istället känna att det faktum att jag dessutom är sämre på struktur och strategi och planering än vanligt gör mig ännu mer misslyckad. Och så ska jag behöva stånga mig blodig för att förklara att det där inte är lösningen, och dessutom få påtalat att det nog minsann är jag som har fel.
Jag vill inte ha några jävla metoder! Metoderna hjälper mig inte att vara snäll mot mig själv. Det kanske är rätt för andra, men det är inte rätt för mig. Kan inte folk bara acceptera det?
Kan inte folk fatta att ibland är det man behöver bara att få veta att man duger som man är? Att få en (virtuell) kram?
Så utöver stress har jag nu löjligt tårflöde och en begynnande gråthuvudvärk. Samt saknar dig alldeles för jävligt. För jag behöevr verkligen någon med ditt öppna sinne och inställning, ditt lyssnande istället för presenterande av färdiga lösningar. Din mänsklighet.
Fan.
Pingback: Byggmarknadsbollplankssaknad | Sanne skriver