Iband blir jag fruktansvärt trött på allt tjafs mellan dem som vill samma sak men som har lite olika lösningar. Dessa eviga hårklyverier och smutskastande kring vilken lösning som är bästa vägen till ”frälsning”.
Ja, ordet frälsning kan ju få symbolisera den religiösa aspekten av det. Olika grupperingar inom en religion som var och en tycker att deras egen tolkning minsann är den enda rätta och som därför på olika sätt bekämpar (fysiskt, verbalt eller på annat sätt) de inom samma religion som har en annan tolkning. För uppenbarligen är det mycket värre att ha en liiite annorlunda tolkning av hur man lever rätt än att ha en helt annan religion :-D
Men de där klassiskt religiösa bråken berör förstås sällan mig. Det som däremot hela tiden finns i min nätliga omgivning handlar om miljö. Till exempel när det handlar om mat. På ena sidan finns de som anser att vi alla helt ska sluta äta animalier. På andra sidan har vi de som tycker att vi löser väldigt mycket bara vi väljer att äta svenskt – närodlat, enligt svenska bättre miljöregler, etc. Ja, och så finns det förstås en väldig massa mittemellan, i olika grader av kombinationer. (Det gör det ju i alla sådana här sammanhang.) Men det tröttsamma är att ytterligheterna mycket hellre ägnar sig åt att bråka om vilken väg som är Den Rätta TM och klanka ner på dem som valt en annan väg, istället för att kritisera dem som inte aktivt gör någotdera.
Eller djurrättsaktivister som gnäller på den som försöker välja bättre kött, för det är minsann inte bra nog.
Eller rabiata cykelförespråkare som gnäller på dem som väljer att skaffa gas- eller elbil, för att det minsann inte är renlärigt nog, för vi måste minsann bums bygga ett helt billöst samhälle i hela landet, och alla som inte inser det är förtappade och inte tillräckligt hängivna, och det är minsann mycket sämre än att köra runt i en bränsleslukande dieselbil.
Eller miljöpartister och centerpartister, båda representanter för partier som aner sig värna miljön, men istället för att tala om gemensamma lösningar och hur man kan samarbeta, och vaför både centerpartiet och miljöpartiet är bättre än flera andra partier, så ägnar man sig åt att smutskasta varandras förslag och tala om varför ens egna lösningar är bättre. Extra tydligt blir detta varje gång det är partiledardebatt i TV. (Och där tycker jag SVT har en stor skuld, genom sitt upplägg. Och så den där jävla blockpolitiken, som liksom ska hänga med, oavsett om den är relevant i en viss fråga.)
Eller som en hel del diskussioner kring feminism och jämställdhet, där man klankar ner på varenda kotte som råkar använda ord på de sätt som varit gängse fram tills för kanske fem år sedan och där man numera i en del samanhang måste sno in sig i så komplicerade definitioner av av man menar när man säger kvinna eller man att de allra flesta människor som egentligen skulle vilja engagera sig knappt vågar öppna munnen/röra tangentbordet, för att risken är så stor att man ska få skit för ordvalet.
Vad ska allt det här tjafsandet vara bra för? Tror ni verkligen att det är det bästa sättet att hjälpa oss framåt?
3 kommentarer
Bra skrivet! Jag har funderat i liknande banor. Risken är att man inte vågar göra något för att man inte orkar få höra att man gör fel sak och det är ju inte särskilt konstruktivt.
Tja, alternativet kanske skulle vara ingen dialog eller debatt. Lite tradigt kan tyckas när det tjafsas kring vissa frågor. Men det är väl ur ifrågasättandet och diskussioner som vi utvecklas och kommer framåt? Inte så ofta som det är önskvärt kanske, men i en demokrati där alla måste få kunna göra sin röst hörd blir det väl ofta lite långdraget och till synes okonstruktivt.
Jag håller med dig Sanne. försök se att ni kanske egentligen menar samma sak, istället för att tjafsa, eller försök godta att den som försöker göra något är OK, även om det inte går lika långt som den väg du valt, typ. Jag ägnade en stor del av en kväll åt att diskutera med en kollega eftersom jag hävdade att det inte är normalt att vara homosexuell. Det tog förstås hus i helsike (jaa, jag var medvetet lite provocerande). Jag förklarade dock tydligt att jag inte lade någon värdering alls i det. ”Normal” är det de flesta är. O de flesta är inte homosexuella. Sedan finns det neutralt avvikande beteende, negativt avvikande beteende och positivt avvikande beteende. Och för mig är homosexualitet neutralt avvikande. Dvs de flesta är inte det, men jag lägger ingen värdering i vem folk blir kär i. Så fick man INTE säga, det är lika normalt att vara HBTQ som hetero…Ord som idag har en annan betydelse än förr. Och det kanske är lika bra att lära sig, även om min matematikhjärna inte kan låta bli att störa sig på att inte ”folk” förstår att det som är normalt är det de flesta gör, och att det inte behöver vara negativt att vara onormal…