Jag har alltid varit dålig på att prata om kärlek. Säkert är en väldigt viktig bit i det alla människor som skulle uttrycka sig retsamt och fånigt om man ens antydde något som kanske skulle kunna tolkas som att man kanske var intresserad av någon, då när man var ung. Jämngamla var besvärliga nog; vuxna var hemska. Det blev liksom tydligt redan från början att det där med kärlek och känslor var något som betraktades som fånigt, något man borde stå över och undvika, både för att det var fånigt och för att man ändå bara skulle få skit för det.
Så… eventuella förälskelser och annat sånt har jag nästan alltid hållit för mig själv. Även om det varit ganska få gånger jag varit rejält kär, och det huvudsakligen var efter att jag flyttat hemifrån.
Därför känns det liksom lite extra fånigt – och intressant, samtidigt – det här med personen som oroar sig för att sorgen ska bli en del av min identitet.
För alltså… sorgen är ju en effekt av kärleken. Jag älskade min man. Väldigt mycket. Jag har inte pratat mycket om det genom åren, inte när jag blev kär, och inte sedan. Inte skrivit om det heller, mer än ytterst begränsat och mest i förbigående.
Men nu med döden, och sorgen, så blir det så starkt och påtagligt att jag måste ha det ur mig. Och jag kan inte längre dela det med honom genom några ord eller en puss eller kram eller annat. Så jag använder ord, ord om denna specialaspekt av kärleken, denna aspekt som kallas sorg.
Jag har aldrig låtit kärlek och romantik och sådant bli en del av min identitet, för det har betraktats som fånigt. Och nu, som vuxen kvinna, och drabbad av den yttersta konsekvensen av kärleken, den stora förlusten av min livskamrat, den jag ville och skulle dela resten av livet med, så ska jag behöva oroa mig för att sorgen, alltså kärleken, blir en del av min identitet?
Vad är det egentligen för ideal jag förväntas eftersträva? Någon sorts kärlekslös maskin? Och i så fall: vad ska det vara bra för? Är poängen att jag ska bygga ett snyggt varumärke?
One response to “Ett kärlekslöst varumärke?”