Folk brukar säga att jag är stark. Jag vet inte om jag håller med, och jag vet egentligen inte riktigt vad det innebär heller.
Men om jag är stark, och ändå egentligen faktiskt inte reder ut det här – för nej, det gör jag inte – hur går det då för alla de som inte är starka? För om jag är stark så måste det liksom på något sätt vara relativt, innebära att jag är i den övre delen av en normalfördelningskurva, och mer än hälften befinna sig under mig på kurvan.
Om jag som är stark inte reder ut det, hur går det då för alla de som är svagare? Går de under allihopa? Rent konkret: på vilket sätt går de under?
Eller, vilken hjälp och vilket stöd får de för att inte gå under? Vem rycker ut, och hur och när?
3 kommentarer
De som inte anses vara starka och självständiga utan sätter sig ner och gråter tills hjälp anländer – eller förväntas göra det – råkar nog ut för att få lita på en påse blandade insatser från vård, arbetsgivare (och facket), myndigheter, företag (banker, försäkringsbolag, begravningsbyråer etc), ideella föreningar (idrottsklubbar, Röda Korset, religiösa samfund, ordenssällskap, Rotary, patientorganisationer, pensionärsföreningar, etc), och allsköns legitimerade, certifierade och självutnämnda coacher och terapeuter som annonserar ut sina tjänster eller rekommenderas av släkt och vänner. Ofta finns det någon i närheten (arbetskamrat, släkting, vän) som anses vara stark och som har en viss kompetens och går att lita på till viss del. Folk vill ju vara till nytta och hjälp, för att kunna känna sig värdefulla och uppskattade och åstadkomma saker liksom. Den som betraktas som svag kan få mera hjälp än den som anses stark, men kanske till priset av att fortsätta vara svag och osjälvständig i egna och andras ögon. Hur bedömer du läget själv här och nu? Vad funkar och vad skulle behöva en knuff från någon annan för att komma på rätt väg? Hur mycket vill och behöver du vila?
Författare
Knepiga frågor eller i alla fall utan tydliga enkla svar…
Det jag skulle behöva är möjligheten att få lov att ge upp ibland. Få lov att inte orka, men att nödvändiga saker ändå händer. Att inte varje steg varje dag är beroende av att jag ska orka. För som det är nu så är det jag måste orka motivera barnen till allting som är något annat än sitta vid datorn. Alltså ALLT, inklusive äta och borsta tänderna. Och när jag då inte har ork… när jag liksom knappt fungerar själv.
Så… jag behöver väl vila om vila är att kunna släppa taget. Men jag släpper liksom sällan taget om jag inte vet att det finns någon som kan sopa upp spillrorna av mig. Och det gör det ju inte.
Och så behöver jag en projektledare, någon sorts hjälp att styra upp tillvaron, när inte jag orkar tänka strategiskt eller planera.
Och jag behöver en ersättare för älsklingen.
Jag vet inte ens om jag svarade på det du frågade?
Jag tror det är flerdimensionellt. Man kan vara stark på ett emråde och svag på ett annat. Man kan vara stark nog att leda ett globalt företag men inte klara av att uppfostra barn. Eller tvärtom.