Normalt skulle vi ha stöttat och tröstat varandra med uttryck som ”Det ordnar sig!”, ”Det reder sig!” och ”Vi klarar det här tillsammans!”. Det är bra sätt att tänka i väldigt många situationer, får en att komma ihåg vad som är viktigt i tillvaron, och komma ihåg att väldigt många saker man oroar sig över egentligen inte är särskilt viktiga.
Men hur tröstar man varandra när grundförutsättningen är just att det faktiskt inte ordnar sig, att vi inte klarar det här – för den ena av oss kommer att dö? Det går ju inte. Det finns inget lugnande och tröstande att säga.
Allt trösterikt finns bakåt i tiden, i att glädjas åt det man haft. Och i att göra det bästa av den tid som finns kvar och som man inte vet ett jota om hur den kommer att vara eller hur länge den kommer att vara.