Liseberg. I någon mån en enda stor tillitsövning.
Den ena tillitsaspekten är att åka. Att förlita sig på säkerheten och att det går bra, släppa förnuftstankar och katastroftankar och ”go with the flow”. Att se till att inte ha löst hängande saker som kan trilla av. Att vila i tryggheten av att det ordnar sig. Att för en kort stund låta endorfiner – eller vad det nu är – fylla medvetandet och koppla bort övrig ångest.
Den andra tillitsaspekten är att lita på sina medmänniskor. Att lämna sin lilla väska med värdesaker och viktiga tillhörigheter – inte minst glasögonen – i en metallkorg eller ett skåp under själva åkturen. Våga lita på att det finns kvar när man kommer ur åkattraktionen. Utgå från den gemensamma grunden att alla andra också är där för att ha roligt, och att enda sättet det liksom ska funka på är om vi litar på varandra.
Jag undrar hur man gör med sånt i länder som lever under mer konstant terrorhot och där varje kvarlämnad väska ses som ett säkerhetshot.
Och så funderar jag över att detta trots allt är tillitsgrejer som ligger på ett helt annat plan.