Ibland känns det som jag sitter evigt kvar i att vara småbarnsförälder.
Ja visst, jag slipper numera byta blöjor, värma välling, bära omkring på barnen och hindra dem från att stoppa små leksaker i munnen. Men på andra områden känner jag mig fortfarande så löjligt låst.
När de var mindre var man ju tvungen att leka med dem för att de inte skulle hitta på farliga saker eller inte vara uttråkade. Alltså behövde man underhålla dem stora delar av tiden, och det var svårt att få göra saker man själv ville eller behövde göra. Vi vuxna fick bytas av: en var med barnen och en kunde göra annat.
Och ibland kunde de vara nöjda en stund framför TV eller film. Men att använda TV:n som barnvakt var bland det fulaste man kunde göra, det lärde man sig snart genom föräldraforum på nätet.
Nå. Numera finns det goda möjligheter att göra saker utan att behöva underhålla barnen. För nu går de själva och sätter sig vid dator, platta eller TV-spel. Hela tiden. Verkligen hela tiden när de inte är sysselsatta med någon specifik sak jag tjatat på dem måste ske.
Tolvåringen är värst. Åttaåringen gör stundtals andra saker på eget initiativ. Tolvåringen gör det inte. Jag får dra loss honom för varje enskilt tillfälle.
Jag vill poängtera att jag inte har några problem med att de spelar datorspel. Det får de gärna göra, så länge det inte är helt olämpliga saker. Och jag har förståelse för att det finns behov av verklighetsflykt, och jag vet att tolvåringen umgås med kompisar över skype och spelar tillsammans med dem. Och det finns massor med bra och trevliga effekter av att spela datorspel.
Men ändå. De behöver komma ihåg att det finns andra saker i livet. Komma ihåg vad de tyckte var kul innan. Komma ihåg att ha några drömmar eller projekt. Finnas med i världen lite. Göra något annat. Inte som tolvåringen sätta sig vid datorn när han vaknar på morgonen – före mig – och sedan sitta tills efter att jag och åttaåringen gått och lagt oss. Varenda stund, utom när jag sliter loss honom därifrån med att påminna om att det behöver göras någon av de saker som är hans ansvar.
Det är därför jag känner mig som en småbarnsförälder. För om inte jag sliter loss honom, om inte jag är med och gör något med honom, så går han och sätter sig vid datorn igen.
Jag vill inte behöva dra och slita hela tiden. Jag har annat att göra. Laga mat, diska. Skrapa och måla fönster. Vattna och rensa ogräs. Läsa någon bok. Jag kan inte göra något av det om jag hela tiden ska ”roa” honom för att hålla honom ifrån datorn. Och om jag försöker få med honom i att göra de saker som jag måste göra, så får jag ägna all tiden åt att argumentera och försöka övertyga honom om varför, och så fort han inte tycker det finns något tillräckligt enkelt att hjälpa till med så hittar han en ursäkt för att sluta – och går tillbaka till datorn.
Så jag låter honom sitta där. För jag är så jävla trött på att ha tillvaron uppbunden av småbarn. Jag tycker att han är stor nu, jag tycker inte jag ska behöva vara småbarnsmamma. Jag tycker att det är dags att jag ska ha möjlighet att leva mitt liv också.
Och jag pratar med honom om detta. Igen och igen och igen. Påminner honom om att han kan ge sig ut och cykla. Men han vill inte ut och cykla själv. Han vill i så fall cykla med mig. Eller spela spel med mig. Eller göra något annat med mig. Det vill säga ALLA möjligheter att få honom loss från datorn handlar i slutändan om att jag ska göra saker med honom. Roa honom. Underhålla honom. Och gör jag inte det, för att jag vill eller behöver göra annat, så sätter han sig vid datorn. Igen. Igen. Igen. Oavsett att vi pratat om det för en kvart sedan.
– Ska jag behöva sitta på mitt rum i ett hörn och göra ingenting?
Ja, om det är enda sättet att komma på vad du egentligen vill göra så ja, säger jag. Men det vägrar han liksom ta till sig.
Kompisar? Tja, i den mån han alls träffar dem fysiskt så sitter de ändå vid datorerna. Och ja, visst kan de få göra det ibland. Men de kan göra annat också. Han kan cykla med DEM. Spela brädspel med DEM. Tycker jag, i alla fall.
Jag funderar på att ordna spelkvällar, brädspelskvällar, och försöka locka hit hans kompisar. Fast egentligen vågar jag inte tro på att det ska funka det heller.
Framför allt är jag så jävla less. Jag har en helt normal välfungerande tolvåring, men jag behöver ändå vara småbarnsmamma. Och jag är ensamstående och sörjande, och jag pallar inte behöva lägga ALL min energi på att vara gnällmamma.
9 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
I all välmening och med all respekt, men dina barn har samma sorg som du. De har förlorat sin pappa och det är inte lätt när man är liten. Det är inte lätt när man är stor heller. Det är aldrig lätt att mista någon man håller kär oavsett ålder. De har en förälder kvar och det är väl inte så konstigt om de vill vara med dig.
Jag har läst här ganska länge nu och tro mig, jag förstår din sorg! Har själv mist nära och kära, mer än en gång. Det är inte lätt att vara ensam kvar, men du får inte utesluta dina barn från din sorg! Och du får inte förneka dem deras. Det kanske inte känns rätt att gå ut med kompisar och cykla just nu, när man just blivit av med sin pappa.
Du känner att du inte har orken att umgås med vänner, men du verkar förvänta dig att dina barn ska vara som vanligt och leka med sina kompisar. De kanske inte heller orkar. De kanske inte orkar svara på frågor. De kanske inte orkar skratta. De kanske vill gråta tillsammans med dig. De vill kanske vara nära dig för att de ser att du mår dåligt. De kanske är rädda att mista dig också.
De har säkert samma sorts känslor som du, med skillnaden att de är barn och inte har några referensramar om vad sorg och död handlar om. Ett bra ställe att prata om döden och sorgen är på kyrkogården, det har jag gjort med mina barn. Det blir liksom avslappnat och naturligt där. Ett ställe man kan öppna sig på.
Alla dina ”måsten” går ingenstans, de finns kvar och väntar på dig när du har tid och ork.
Jag förstår om du blir upprörd av mitt inlägg. Jag känner inte dig och vet inte hur din vardag ser ut och trampar förmodligen på några ömma tår här. men det var inte min avsikt. Förlåt…
Författare
För det första vill jag börja med att påpeka att inlägget ifråga självklart inte täcker in hela min relation med mina barn. Som jag påpekat tidigare i bloggen så skriver jag generellt väldigt lite om barnens sorg här, helt enkelt av respekt för barnen och för att värna deras integritet. Det är min blogg, och jag kan välja vad jag ska skriva här, men det kan inte de. Därför innehåller självklart inte heller de inlägg som rör barnen hela paketet.
Jag utesluter inte barnen från min sorg, och jag förnekar inte dem deras sorg. Jag har inga krav på att de ska orka umgås med kompisar eller orka svara på frågor. Det är märkliga slutsatser du drar.
Jag och mina barn väljer själva var och när vi pratar. Kyrkogården är inte stället för det, för dit vill barnen helst inte alls. Varför förstärka det jobbiga genom att gå dit och prata om det jobbiga där, där de känner sig bevakade av vem som helst som råkar komma förbi? Kyrkogården är inte ett ställe att öppna sig på, det är ett ställe där de känner sig bevakade.
Och nej, mina måsten kan inte vänta. En del saker måste fortsätta att göras. Herregud. Och en del av de andra sakerna handlar om att jag VILL, om att jag ska fortsätta göra saker jag trivs med, för att jag ska hitta något att må bra i, för att inte tappa bort mig helt i sorgen.
Deg här inlägget handlade om att tolvåringen sitter vid datorn konstant. Gör inget annat. Och att enda sättet att alls få honom att göra något annat – inklusive umgås med mig eller brorsan – kräver att vi drar i honom konstant, nästan fysiskt. Alltså: det är inte så att han vill vara med mig. Det är bara det att min konstanta närvaro krävs för att han inte ska sitta vid datorn konstant.
Ja, sorgen är säkert en del i det. Men jag tror inte det är hela orsaken. Och oavsett vilket så tror jag inte det är lämpligt att en tolvåring fastnar i ett totalberoende av att sitta vid datorn varje vaken minut. Och att förhindra det är krävande. Och tillvaron är fullt tillräckligt krävande för mig i nuläget ändå.
Jag ska vara rädd om mig, säger folk. Ja, ett sätt att vara rädd om mig är att inte lägga varje vaket ögonblick på att hjälpa andra, för det har jag inte kraft till i nuläget. Att inte ställa krav på mig att orka vara en närvarande perfekt mamma i varje ögonblick.
Sätt på dig ett par andra glasögon och läs inlägget en gång till.
Författare
Dessutom: jag behöver också få lov att bli frustrerad och uttrycka min frustration. Jag kan inte bara vara snällt resonerande och ta in alla andras aspekter varenda gång jag uttrycker mig. Ibland måste jag bara få lov att rasa ur mig frustrationen. Faktiskt.
Du kanske borde gå och prata med någon? (OBS skoja, hehe ;-) )
Jag förstår din frustration. Det suger verkligen energi att vara lekledare hela tiden. Min fyraåring vill i perioder inte göra annat än sitta vid surfplattan och det ÄR väldigt krävande att hela tiden försöka motivera, tjata, övertala, avleda och få igång honom med något annat. Man ska liksom vara motor HELA tiden för att få saker och ting att hända. Märker att jag blir sjukt stressad av det, och inte blir det bättre av alla pekpinnar överallt. Visst, det är en del av paketet i att bli förälder, men man FÅR lov att tycka det är jobbigt ändå! Man FÅR lov att vilja ha sitt eget liv också! Och som du skriver ska vardagen ju flyta på, mat, disk och tvätt kan varken skjutas på framtiden eller sköta sig själv.
Kram Sanne! Jag vet att du gör ditt bästa <3
Jag hoppas att du inte tar illa upp av att jag skriver detta (IOM att jag inte känner dig mer än genom att ha läst bloggen men vill ändå få sagt att; Du gör bra. Du räcker <3
Sannes blogg, berättelse, sanning. Sannes ord, barn, integritet. Sannes här, nu, reflektioner.
Läsarens läsning, tolkning, kunskap. Läsarens språk, erfarenhet, begränsning. Läsarens där, då, reaktioner.
Jag följer fortfarande bloggen. Jag läser fortfarande inläggen.
Samma här! <3
Fast iaf en av våra är små på riktigt, och just nu är det den lilla som övar vårt tålamod.
Eftersom vi har hört hur viktigt det är med fasta rutiner så vi börjar varje dag med ett ett uppfriskande gräl om huruvida man ska få äta glass till frukost. Sedan vi började frysa in bananhalvor spårar det inte ur till kastat porslin och välta möbler varje morgon. Avbrott i skärmtittande leder så gott som alltid till 15 minuter hulkande storgråt. Jag hoppas det är en ovanligt känslosam fas.
Några gånger i sommar har jag sagt till samtliga barn hemma: Nu får ni inte vara inomhus under de närmaste två (t ex) timmarna. Jag bryr mig inte om vad ni gör, eller vart ni går så länge som ni inte gör er själva eller någon annan illa, men ni får hålla er borta från huset.
Underförstått är också att man inte får ta med sig en mobil som man kan sitta och spela på. Jag förklarade och motiverade inte en massa, de förstod ju ändå varför, utan lät dem förstå att det bara var så. Resultatet blev över förväntan. När de dessutom visste vilken tidsram som gällde hade de möjlighet att hitta på något som rymdes inom den tiden och det har blivit skogspromenader (barnen emellan) och lekar i trädgården.
Möjligen en variant att ta efter?
Författare
Ja, kanske det :-)