Jag pusslar och trasslar. För jag har ju börjat jobba: totalt fem dagar är det nu, varav fyra varit hemifrån.
Och när jag jobbar är åttaåringen på fritids. Fast han är inte så glad för det sedan pappa dog. Så han vill vara där så lite som möjligt. För hans skull försöker jag hålla dagarna korta. Dagarna förra veckan var det inte så många barn, men den här veckan är de flesta tillbaka, och då är det svårare. Igår kompromissade och jag hämtade hem honom efter halva dagen, fastän jag behövde jobba mer. Idag när jag varit i Malmö använde jag flex och kortade ner dagen så att det i alla fall inte skulle bli en full dag – men det hade varit knepigare idag för honom ändå.
Så för åttaåringens skull försöker jag begränsa tiden mellan lämning och hämtning – och därmed mitt utrymme för arbetstimmar – till ett minimum.
Men tolvåringen är hemma. Han vill inte vara på fritids av den enkla anledningen att inga av hans jämnåriga går där längre. Och när man är tolv är det ju rimligt att vara hemma själv på dagarna, inget konstigt i det.
Men det innebär att när jag jobbar hemifrån och ska ha lunch, så kan jag inte bara fixa fram något som jag är nöjd med – för vi har olika preferenser, och de snabbsaker jag skulle fixa till mig själv är han oftast inte nöjd med. Det innebär att lunch tar längre tid. (Eller så lyckas jag få honom att fixa lunch – men då måste jag ju ändå vara involverad större delen av tiden, det blir inte direkt arbetsro.)
Och det rimliga vore ju att sticka bort till affären när jag lämnat på skolan för att skaffa något smidigt till lunch (och fylla på annat som behövs). Men det funkar ju inte när jag ska hålla dagen så kort som möjligt.
Och jobbar jag inte hemifrån så måste jag ju trots allt än så länge se till att det finns något tolvåringen kan äta när jag inte är här.
Och sitter jag hemma och jobbar så vill jag ju gärna finnas där för tolvåringen om han kommer och pratar om det ena eller andra. Men tja, då blir ju arbetstiden lidande igen.
Pussel. Det är ett pusslande. En lätt instängd känsla, för att lösa det till det bästa för mig och båda barnen.
Och nej, jag klagar inte på barnen. Det här handlar ju om att vi alla ska reda ut det här så bra som möjligt. Självklart är det viktigast. Men det klämmer om många samvetsnerver…